resan till regnbågen

Resultatet kom inte som en chock. Dels för att jag testade mig redan förra lördagen och dels för att vi satte in just två embryon. Jag är gravid.

Jag är gravid och min reaktion var helt oförväntad. Ända sen vi testade positivt i lördags så har jag haft ett tryck i bröstet av ångest och jag gråter flera gånger om dagen. Det känns som att jag bara går och väntar på missfallet och det äter upp mig inifrån.

Att behöva blöda, ha ont, känna sorgen för det lilla livet man har förlorat, jag vill inte, inte en gång till. 

En sjukt starkt ångest som bara ligger och pumpar i bröstet. 

Vi försöker att inte glädjas för mycket, vi försöker att inte vara för negativa, vi försöker ta dag för dag, vi försöker. 

Igår ringde jag till IVF-kliniken för att rapportera mitt resultat och fick då reda på att vår favoritläkare ska sluta. Jag var tvungen att gå in på toaletten på jobbet för jag började gråta. Ännu mera ångest! Vad ska vi göra utan henne? 

Det kanske låter konstigt att gråta över att en läkare ska sluta, men när den läkaren är den enda som verkligen kämpar, pushar, hejar, prövar nya saker och ger oss styrka att orka bara lite till så känns det i hjärtat när vi inte längre kommer få ha den personen i våra liv. 

Som tur är så hinner vi träffa henne på ultraljudet i vecka 8 (om vi nu tar oss ända dit). 

Den här gången äter jag en tablett kortison, en tablett blodförtunnande samt tar en spruta blodförtunnande varje dag för att minska risken för missfall och jag hoppas verkligen att det funkar annars vet jag inte vad vi ska ta oss till. 

Är vi klar med all sorg och smärta nu? 💔