MENY
Tankarna är många just nu. Dom snurrar och spinner, hamnar överallt och ingenstans. Ena stunden vill jag ge upp alltihopa och lägga energin på att göra roliga saker i livet, andra stunden vill jag lägga mig ner och dö av sorg och frustration, tredje stunden vill jag inget hellre än att få vår regnbåge och kämpa för det.
Dag ut, dag in. Hit och dit, fram och tillbaka. Min hjärna är stekt, kokt och mosad. Den orkar inte längre ta upp enkel information och spara den. Mental utbrändhet.
Jag försöker att tänka positivt men det håller i cirka 5 sekunder innan jag har vänt det positiva till något negativt. Jag orkar inte vara glada Maria varje sekund, varje minut, varje timme.
Jag orkar inte höra folk klaga på hur jobbiga deras barn är för jag skulle göra allt för att få byta plats med dom. Jag har börjat svara att det är ingen fara, jag tar gärna era barn för jag vill inget hellre än att ha barn. Då blir dom tysta, en stund i alla fall. Såklart förstår jag att det är stunder som det är jobbigt att ha barn men klaga till någon annan tack!
Vad har hänt då på sista tiden?
Den 9 januari fick jag min mens och började med progynon dagen efter. Känslorna kring att starta igen med hormonerna är både bra och dåliga. Bra för att det betyder att vi snart kommer ha en chans att bli gravida igen, dåliga för att vi snart kommer ha en chans att bli gravida igen. Jag vill inget hellre än att bli gravid samtidigt som jag är livrädd för det.
Det enda jag ser är en jävla massa blod, sorg, rädsla och hjärtan som slutar att slå. Som en skräckfilm som står igång på repeat för evigt.
I tisdags var vi på ultraljud för att titta på hur allt såg ut och när vi väl kom till kliniken så kände jag bara hur trött jag är på att komma dit. Vi stötte in i en läkare som vi har haft mycket medans vår var på föräldraledighet, han hejade och frågade hur det var. Jag svarade att det var sådär, att vi är trötta på att komma hit. Då svarade han: vilka kämpar ni är!
Ja, kanske vi är kämpar. Men vi är två trötta kämpar som inte har mycket ork kvar att slåss med, kämpar som känner att kämparglöden börjar slockna och det finns inget att göra som kan stoppa det. Den vill bara brinna ut nu och få slockna ifred.
Igår var det dags för FET och vi var åter igen på kliniken. Alla bemöter oss med ett leende och är vänliga. Dom går inte längre igenom hur det går till när vi är där eller instruktionerna för graviditetstestet eller alla hormoner och mediciner jag ska ta under tiden för dom vet att vi kan allt det där. Vi har stenkoll för vi har snart varit på kliniken i tre år.
Två fina underbara embryon återfördes till mig igår. Två vackra fröer som jag hoppas slår rot och växer till något vackert ❤
Min sambo hann bara ta kort på ena embryot för hon i labbet var snabb på att flytta mikroskopet 🌸
2