resan till regnbågen

Den 21 april 2017 släppte min sambo av mig vid kliniken där jag skulle opereras för cellförändringarna. Han fick inte följa med in då det endast var en dagoperationsklinik och det fanns inte plats för anhöriga, men operationen skulle gå snabbt och jag beräknades vara klar för hemfärd två timmar efteråt så han strosade runt på stan så länge.

 

Operationen gick bra och jag skulle få besked några veckor efteråt om dom hade fått bort allting, annars behövde jag komma tillbaka efter tre månader och bränna bort det sista. Tiden innan vi fick svaret var bara en lång olidlig väntan, om det fanns förändringar kvar behövde jag alltså göra en till operation och vi hade behövt vänta ännu längre med IVF.

Tillslut så ringde läkaren och sa att det såg bra ut och att jag skulle få komma på återbesök sex månader senare för ett nytt cellprov, jag frågade också om vi behövde vänta tills det provet innan vi kunde börja med IVF men det behövde vi inte. VILKEN LÄTTNAD! Äntligen lite mindre väntan.

 

Den 21 juni så hade vi vårt första besök på IVF där vi skulle prata om behandlingen, planera när vi skulle börja (eftersom vi var tvungen att vänta tre månader efter operationen) och hur allt skulle gå till. Vi var supernervösa inför mötet och hade ingen aning om vad som skulle hända.

 

Vi satte oss stolarna och såg förmodligen helt förvirrade och nervösa ut. Läkaren började med att gå igenom vår sjukdomshistoria för att sen gå igenom våra så kallade "bra provsvar" från utredningen.

Läkaren frågade mig vad jag hade fått för medicin mot mina höga värden på sköldkörtel-provet (TSH = tyreoideastimulerande hormon), jag tittade på henne som ett frågetecken och svarade bara att jag inte fått någonting eftersom jag inte visste att jag hade höga värden. Hon blev jätteförvånad över att läkaren på utredningen inte hade gjort något åt det och skrev genast ut levaxin till mig som jag skulle äta så att värdet skulle gå ner. Hon förklarade att höga TSH-värden kan rubba kroppens hormoner och det kan göra det svårt att bli gravid. Mitt huvud snurrade, varför hade inte den andra läkaren sagt något eller gjort något åt detta för sex månader sen?

Sen frågade hon mig varför läkaren på utredningen trodde att jag hade PCOS (det innebär att man har många äggblåsor på ena eller båda äggstockarna och samtidigt ofta mycket testosteron i kroppen), jag fortsatte att titta på henne som ett frågetecken. Vad är det som händer? Varför har vi inte fått höra om det här förut?

Jag sa att jag tyvärr inte kan svara på det eftersom jag inte visste något om det heller, den läkaren hade ju sagt till oss att alla provsvar såg bra ut?

 

Hon bad mig att sätta mig i gynstolen så hon kunde kolla om det verkligen var så att jag hade PCOS eftersom hon inte trodde det med tanke på de andra provsvaren (som faktiskt såg bra ut). Hon såg direkt på undersökningen att jag inte var i närheten av att ha PCOS. Vad skönt att få lite positiva nyheter, hur går vi vidare nu?

Vi diskuterade vidare om hur behandlingen går till och att det fanns två protokoll att gå efter, det långa och det korta. Vi skulle genomgå det korta protokollet vilket innebär att man stimulerar äggstockarna med hormonsprutor och eftersom min cykel i princip är obefintlig tyckte hon att vi ska sätta igång min mens med provera. Provera är tabletter jag skulle äta i 10 dagar för att sedan få mens och när den kom så skulle vi börja med hormonsprutorna, man fortsätter sen med att göra regelbundna gynundersökningar för att se så att äggblåsorna växer som dom ska och blir tillräckligt stora inför ägguttaget. 

 

Efter att vi fått all information från läkaren så skulle vi få träffa en barnmorska som visade oss hur man tar sprutorna. Det kändes väldigt läskigt att sitta där och testa att sticka in dom i den där lilla kudden och att i bakhuvudet veta att sprutorna snart skulle tas på mig. Jag som var livrädd för sprutor och nu skulle vi hålla på med det helt själva? 

 

När vi åkte hem från kliniken var det mycket tankar som snurrade. Kommer vi att klara av det här? Kommer behandlingen att fungera? Kommer jag att kunna bli gravid? Vad är det för konstig situation vi har hamnat i?