resan till regnbågen

Jag önskar att jag hade en person (utöver min sambo), någon som jag kan prata med, som kan hjälpa mig att sätta ord på vad det är jag känner, någon som känner exakt som jag gör. Jag känner mig så otroligt ensam i mina tankar, i mina känslor och i min sorg. 

Har jag förlorat en del av mig själv igenom den här processen? Jag har fått höra från folk att de saknar den "gamla Maria". Jaha. Synd för er. Det är bara den andra Maria som är kvar, men jag är väl fortfarande jag?

Livet har bara valt andra vägar än vad jag hade tänkt mig och jag har fått anpassa mig. All min energi går åt till att överleva, att hålla huvudet ovanför vattenytan för att inte drunkna. Måste jag då be om ursäkt för att jag inte orkar skratta och vara glad hela dagarna?

Jag hade hellre inte kunnat bli gravid alls än att behöva förlora vår son (ångrar såklart inte Axel en enda sekund), båda äggledarna och foster efter foster. 

Jag vill bara skrika rakt ut och fortsätta skrika tills lungorna går sönder. Det smärtar i bröstkorgen av konstant ångest och det finns inget som någon kan säga eller göra för att ta bort allt det onda. 

All sorg, all smärta, all ensamhet, alla tårar. Samma sak varje dag. Samma känsla varje dag. Om och om och om igen.

Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. NEJ!

Håll käften! Jag är så jävla trött på alla dumma kommentarer som kommer titt som tätt. 

Har man barn så kan man inte förstå ens längtan. Har man inte förlorat ett barn så kan man inte förstå ens sorg. Har man aldrig behövt kämpa med hormoner, sprutor och mediciner för att ens kunna försöka behålla en graviditet så kan man inte förstå ens frustration, humörsvängningar och ångest. Har man aldrig varit ofrivilligt barnlös så kan man aldrig förstå hur ens hjärta går i tusen bitar av all längtan. Det går inte, det är helt omöjligt!