resan till regnbågen

Jag vet inte om det är för att det faktiskt saknas nått i magen eller för att det är ett stort hål i hjärtat som är svårt att fylla av något annat än den stora längtan efter ett eget litet knyte? 

I söndags var vi på ettårs-kalas för vår guddotter och det krävdes ett stort krafttag för att komma iväg. Det var mysigt och roligt när vi väl kom dit men även smärtsamt att våra barn skulle ha varit lika gamla. 

Igår ringde jag till IVF-kliniken och kollade om jag kunde få komma in på en spolning av min vänstra äggledare för att se så det inte finns några hinder i den. De ville inte hjälpa till med det eftersom det gjordes en spolning på mig under utredningen för tre år sen och att de inte anser att det borde ha skett en förändring sen dess. 

Jag försökte förklara min oro men jag kände att de inte tog den på så stort allvar, vilket får mig att känna misstro emot dom. Därför kommer jag att kontakta en privat gynklinik och be om en spolning bara för att känna att jag har gjort allt jag kan för att det inte ska hända igen. 

Natten har varit den hemskaste på länge, jag låg jag vaken och tankarna snurrade gällande hela förra året. Fy fan vad mycket skit som har hänt, hur orkar vi ens stå upp alla dagar? 

Jag har många gånger funderat på att göra en anmälan på grund av det som hände med Axel. Ingen tog min oro på allvar, ingen gjorde ens en undersökning på mig och sen var det försent. 

Ett liv släktes innan det ens hann börja. 

Inatt bestämde jag mig för att vi ska starta kampen mot vården bara för att få lite upprättelse, om inte för oss så för vår son, och jag skickade in ett meddelande till mödravårdscentralen att jag vill kontaktad gällande den här situationen. 

Efter det var klockan 03:30 och jag tog en sömntablett för att kunna få sova litegrann. 

Jag har en känsla av att det kommer bli en svår process men efteråt kanske vi får känna att vi har gjort allt vi kan och jag kanske kan bli fri från min ilska.