resan till regnbågen

Idag är en riktigt kass dag och mina känslor är överallt och ingenstans. Jag gråter varannan minut och känner att allt är meningslöst. 

Jag är ensam hemma över helgen och det känns jobbigt då jag knappt varit ensam hemma sen Axel dog, det är såklart något jag måste lära mig att vara men på lördag har jag bjudit hit en kompis som ska sova över så jag slipper vara ensam hela tiden. Vi ska bara spela spel och kolla på Melodifestivalen så det blir lugnt och skönt.

Jag är så nervös, hur kommer jag känna om det bara är ett streck på stickan och inget mirakel i magen? 

Långt inom mig så hoppas jag så mycket att det kommer vara positivt, men jag känner att jag är mer beredd på att det är negativt.

Det är så svårt att vara positiv dygnet runt och har man inte varit med om samma/liknande sak kommer förståelsen aldrig att finnas där om varför man inte orkar hoppas hela tiden.

I över 3,5 år har vi kämpat och när vi äntligen blivit gravida så har det gått åt helvete. 

Vi har ingen att dela sorgen med, sorgen över vår barnlöshet och barnlängtan. Såklart har jag och min sambo varandra men vi upplever saker på olika sätt, ett kvinnligt sätt och ett manligt sätt, och det skulle vara skönt att ha någon som förstår min frustration, ångest och längtan.

Min längtan efter att få hålla mitt egna barn, vår lilla regnbåge, i min famn ❤