MENY
När remissen till IVF var skickad från läkaren på utredningen så visste vi att det fanns en chans att vi skulle behöva vänta ganska länge på att få komma dit. Medans vi väntade på besked så började vi försöka läsa oss till vad och hur en IVF-behandling går till, det var mycket information att ta in och många tankar att sortera i huvudet. Vi var tvungna vänja oss vid tanken att vi behöver hjälp med att få barn samtidigt som känslorna av den otroliga orättvisan låg och lurade runt hörnet. Orättvisan som kom och attackerade oss närsomhelst med ångest, oro och gråt.
I slutet på februari, cirka en månad efter att hon har skickat iväg remissen, så fick vi hem ett brev. I brevet stod det att vi blivit godkända för tre landstingsfinansierade försök på IVF och det fanns även ett papper med vilka kliniker vi kunde välja mellan. Vi valde den kliniken där flest olika metoder fanns att tillgå då vi inte visste vad som skulle dyka upp på vägen.
Så var det dags att ringa till kliniken för att boka tid. Jag tänkte att väntetiden säkert var jättelång och blev så förvånad när hon i telefonen sa att vi skulle få komma på vårat första möte i slutet på april. Mitt hjärta började plötsligt slå fort och jag blev alldeles svettig, nu var det inte långt kvar innan vi kommer att få den hjälpen vi behöver för att få vårat efterlängtade barn.
Ungefär en vecka in i mars så blev jag kallad till att göra cellprov, det ska man ju göra var tredje år så jag tänkte inte mer på det. Jag gick till barnmorskemottagningen, tog mitt cellprov och gick hem.
Vad skönt, nu var det avklarat inför IVF också.
Två veckor senare kom ett brev från en gynekologmottagning inne i centrala Stockholm att "jag var välkommen på min bokade tid i början på april". Jag hade aldrig hört talas om den här mottagningen innan så jag tänkte att det måste ha blivit något fel.
Jag ringde upp mottagningen och berättade att jag hade fått ett brev från dom men att jag inte hade bokat någon tid. Kvinnan i telefonen svarade då att det har upptäckts cellförändringar på mig och att jag måste komma in till dom och ta ett vävnadsprov för att se så att förändringarna var ofarliga. Mitt hjärta hoppade till och hjärnan gick på högvarv. Det här var det sista jag hade tänkt på, att de faktiskt skulle hitta cellförändringar på mig.
April kom och det var här jag ville börja räkna ner dagarna till att vi skulle börja med IVF men istället räknade jag ner dagarna till vävnadsprovet. Jag var iväg och gjorde provet och fick en ny tid för återbesök och provsvar.
När jag åkte dit för att få provsvaret så fick jag träffa en läkare som var väldigt knepig i sitt sätt att vara på, nästan som att hon bara ville få mötet överstökat och att jag bara var till besvär. Jag satte mig ner mittemot henne och väntade otåligt på att hon skulle säga att allt så bra ut, att förändringarna hade läkt av sig själv och att jag inte hade någonting att oroa mig för.
Läkaren: Det finns tre olika stadier av cellförändringar, låga, mellan och höga. Ditt provsvar har kommit tillbaka och visade att du har höga cellförändringar.
Jag satt tyst och väntade på att få vidare information men hon sa inget utan stirrade bara på mig.
Jag: jaha och vad innebär det då?
Läkaren: ja det är ett första stadie till cancer.
CANCER? Vad menar hon? Jag satt där och försökte få grepp om vad som höll på att hända medans jag väntade på att hon skulle informera mer. Men hon sa inget, hon försöka inte lugna ner mig, hon försökte inte förklara vad det innebär, hon stirrade bara på mig.
Jag: men vadå, vad händer nu då?
Läkaren: ja du ska få en tid för operation där dom kommer att ta bort delen på livmodertappen där förändringarna sitter.
Hon sköt fram ett papper med den bokade tiden, information inför operationen och en broschyr om cellförändringar som jag kunde läsa när jag kom hem.
Jag tog papperna och broschyren, fick ur mig ett tyst tack, reste mig från stolen och gick ut därifrån.
När jag kom ut från mottagningen så kände jag hur ångesten tryckte i bröstet och jag var livrädd. Livrädd inför vad som skulle kunna komma att hända. Kommer det här att utvecklas till cancer nu? Kommer vi att behöva gå igenom den sjukdomen som vi redan har sett angripa några av våra familjemedlemmar där utgången inte varit bra?
Jag ringde min sambo och när han svarade började tårarna rinna. Jag försökte förklara så gott jag kunde men jag visste ju egentligen inte mer än att jag har ett första stadie av cancer i min kropp. Jag hörde ångesten i min sambos röst när han sa de enda tre orden han fick fram: men vad fan!
När jag har lugnat ner mig litegrann så ringde jag till IVF-kliniken och berättade att jag skulle operera mig för cellförändringar, då sa dom att vi efter operationen måste vänta tre månader på att få börja med IVF-behandlingen så allting hinner läka som det ska.
Jag förstod vad dom sa och varför vi var tvungna att vänta men jag kunde inte hjälpa att hata denna orättvisa vi blev utsatta för. Varför kunde ingenting gå bra? Varför händer allt det här oss?
Just i den stunden så kändes det som att precis allt som kunde gå fel gick fel.
Ni blir testade för att ni är starka nog att klara av utmaningen.
0