MENY
Illamåendet har blivit värre och värre för varje dag men det kan jag leva med, det absolut värsta är blödningarna.
Jag skrev sist om att jag var iväg på ultraljud i onsdags pga blödningar under tisdagen och i torsdags började det blöda ännu mer, jag blev så ledsen och orolig och det slutade med att jag åkte ifrån jobbet på eftermiddagen för att åka till gynakuten. Min sambo mötte upp mig där och vi behövde inte vänta alltför länge på att få träffa en läkare.
Återigen konstaterades det att allt såg bra ut och läkaren kunde inte se någon pågående blödning inne i livmodern. Däremot reagerade hon på att mina blodkärl var ytliga och tydliga på livmodertappen och hon gissade på att blödningarna kommer därifrån, men som vanligt finns inga garantier. Hon sa också att det kan kännas som mer blod än vad det är för att jag äter blodförtunnande samt tar en spruta blodförtunnande varje dag.
Det känns ju såklart skönt om det är därifrån blödningarna kommer och att det kanske ser ut att vara mer än vad det egentligen är men att ens behöva blöda och känna den här konstanta oron är bara för mycket. Mitt psyke är helt knäckt och huvudet är helt tomt.
Det har fortsatt att blöda till och från sen förra veckan och jag hade sett fram emot att få komma på ultraljud på IVF-kliniken imorgon men dom ringde nu på förmiddagen och flyttade den tiden till torsdag istället då vår läkare är sjuk. På torsdag är jag i vecka 7+2, samma vecka och dag som vi fick missfall på i december och det skedde ju faktiskt på själva IVF-kliniken så det känns också jobbigt. Man vill inte att historien ska upprepa sig.
Dagarna går så jävla sakta och hoppet är svårt att hålla uppe.
Tänk om vi kunde få hoppa fram fem veckor? Då går vi in i vecka 13 och missfallsrisken minskar oerhört mycket.
Kämpa på därinne ❤
2