MENY
Det senaste året har inte gett oss så mycket mer glädje heller med tre missfall och ett utomkvedshavandeskap.
Efter missfallet nu den 2 december så har jag inte orkat skriva någonting här. Jag vet inte ens vad jag ska skriva egentligen? Samma gamla visa om hur livet är orättvist och hur trasigt mitt hjärta är?
Häromdagen sa jag till min sambo att jag tror att jag kommer dö av "broken heart symdrome". Han svarade att jag inte kommer att göra det, att livet har gett mig så mycket skit så att mitt hjärta har blivit starkt.
Det låter rätt logiskt fast ändå inte.
Den 10 december var vi på IVF-kliniken för att göra ett ultraljud så vi kunde se att allt från graviditeten hade kommit ut samt planera för nästa återföring.
När vi satt där så kände jag att jag knappt orkade bry mig, varför håller vi ens på? Det kommer ju knappast leda någonstans?
Vår läkare är fantastisk på alla sätt och vis, men jag ville bara skrika ut att hon skulle sluta kämpa för oss och fråga om hon inte förstår att det aldrig kommer att fungera?
Men hon kommer aldrig ge upp på oss, för hon orkar kämpa för oss när inte vi har styrkan att göra det.
Planen är att vi ska fortsätta i januari så vi får vila över julen. Har jag inte fått min mens innan den 8 januari så ska jag få komma in på ett ultraljud samt ta ett graviditetstest.
När det väl är dags för återföring så ska jag börja med en tablett och en spruta med blodförtunnande om dagen och även en tablett med kortison om dagen.
Tanken med de blodförtunnande medicinerna är att få bättre blodflöde runt livmodern och kortisonet ska sänka mitt immunförsvar så inte min kropp ser min sambos gener som något den inte vill ha.
Hon vill också återföra TVÅ embryon vilket känns lite läskigt.
Jag har så svårt att tro att det kommer fungera, men å andra sidan måste både jag och min sambo försöka att hitta en positiv energi någonstans så att när vi väl börjar igen kanske vi kan känna lite hopp ❤
Tänd ett ljus och låt det brinna.
Låt aldrig hoppet försvinna ❤
1