resan till regnbågen

Redan på tisdagen förra veckan började jag blöda rejält och jag förstod redan då att det inte var nån mening att hoppas på ett positivt test. Det är så himla frustrerande att inte kunna påverka någonting alls, att det inte finns någonting som vi kan göra för att det ska fungera. 

Jag försöker tänka lite positivt. Att det kanske var lika bra att det blev såhär den här månaden när jag precis har börjat på mitt nya jobb, så jag hinner komma in i det jobbet och visa vad jag går för. Men samtidigt som den ena delen av mig försöker tänka positivt så går den andra delen sönder totalt. 

Förra veckan fick vi också reda på att endast två av de sex äggen som vidareodlats kunde frysas. Det betyder att vi har totalt sex ägg i frysen och med vår historia så känns ju inte det så hoppfullt, även fast jag försöker hoppas på att det ligger ett guldägg där och väntar på oss. 

Det tar sån energi att hela tiden dras mellan hopp och förtvivlan och att ge sig fan på att tänka positivt när man bara får negativa besked.

Nu har jag precis varit på IVF-kliniken och gjort ett ultraljud samt ett schema inför en ny återföring. Idag börjar jag med progynon och på fredag nästa vecka ska jag tillbaka på ultraljud och bestämma datum för återföring. 

Det kändes skönt att vi inte behövde vänta till nästa cykel innan vi kör igång iaf så nu är det bara att ladda om och försöka ställa in sig på positiva tankar igen!