MENY
Det var längesen jag uppdaterade er om vad som händer i vår process. Jag har inte haft ork och som ni säkert förstod av mitt förra inlägg så vi haft en jobbig tid på sistone.
Jag har skrivit på det här inlägget i cirka en månad men jag hittar verkligen inte orden för att förklara vad som har hänt under den här tiden så detta inlägg får bli en kort sammanfattning.
Vi skulle göra vår sista FET i februari men jag hade en cysta på vänster äggstock som inte gav med sig. Innan har vi alltid kunnat göra återföringar även fast jag haft cystor (det är normalt för mig att ha dom) men nu träffade jag en ny läkare som inte ville lyssna, samarbeta eller känna empati överhuvudtaget. Hon hade inte ens besvärat sig att läsa min journal någon av gångerna jag träffade henne.
"Ni har ju i alla fall ett barn"
"Du har ju blivit gravid en gång själv och det finns ingenting som säger att du inte kan bli det igen"
"Maria, om jag hade varit i din sits så hade jag försökt att ha lite tålamod"
Vi sköt upp återföringen två gånger tills jag tillslut bad om en tid till en av våra läkare som vi haft under hela tiden men som numera bara jobbar 50% och det är därför svårt att få tider till den läkaren. När jag var på det besöket var det inga problem med cystan och vi planerade för återföringen.
Under denna period kom det fyra (!!) gravidbesked och hela jag sjönk längre ner i marken.
Nu får mina vänner sitt andra barn och vi kan bara stå på sidan av och titta på. Titta på, längta, sakna, gråta, försöka vara glada för deras skull och vara avundsjuka på att dom får allt vi nånsin önskat.
Under några veckor tappade jag kontrollen på allt runt omkring också. Tröstätandet kom tillbaka, jag slutade röra på mig, jag ställde in det mesta och försökte bara ta mig i och ur sängen, till och från jobbet.
Nu är jag halvvägs tillbaka på banan och gör allt jag kan för att komma tillbaka till dom goda vanorna jag hade.
Den 28 april hade vi tid för vårt sista FET. Vi skulle nu återföra vårt sista lilla embryo som har legat och väntat på oss i frysen i nästan två år.
Hela förmiddagen hade jag ont i magen, jag var så nervös för att de skulle ringa och säga att embryot inte hade klarat upptiningen men det gjorde det och kl. 13 var det dags för återföringen. Allting såg bra ut och mina känslor var positiva efteråt. Jag hade nya mediciner, nya hormoner och ett lugn.
Den 7 maj tog jag ett testa-tidigt test och fick positivt. Jag var gravid, igen. Det var glädje blandat med skräck men jag kände mig ändå lugnare än vad jag har gjort innan.
Tyvärr började jag blöda direkt och när jag tog ett nytt test två dagar senare så var det negativt.
Nu är vi helt tillbaka på ruta ett med en skitdålig statistik bakom oss.
3 IVF-försök
Vad som känns som 1000 återföringar
8 graviditeter
1 änglabarn
6 missfall
2 utomkvedshavandeskap
Vi har också haft ett första telefonmöte med en surrogatbyrå men det återkommer jag mer till i nästa inlägg.
Vart tar vi vägen nu?
0