MENY
Varje dag är en kamp. En sinnessjuk kamp mot orättvisan och denna enorma sorg vi bär på inombords.
När jag vaknar tänker jag på Axel, när jag somnar tänker jag på Axel. Varje tyst stund är du där och rör om mina känslor.
Jag tänker ofta på allt som jag och min sambo har gått igenom. Det är lite över nio år sen vi träffades och vi har i princip gått igenom hela vår 20års ålder tillsammans. Vi har växt ihop och blivit starkare tillsammans.
Alla bråk, all osäkerhet, all smärta, all glädje, all sorg, all kärlek. Allt.
Jag känner verkligen att det är meningen att det ska vara han och jag. Kärleken växer och han är min allra bästa vän. Han, med ett stort jävla H.
Ofta kommer tanken på att vi inte hade varit så starka om vi inte hade gått igenom allt vi går igenom, lika ofta kommer tanken som undrar varför vi behöver gå igenom allt som vi gör? Det är en fråga jag aldrig kommer kunna släppa och en fråga som jag aldrig nånsin kommer att få svar på. Varför?
Alla mina inlägg är rätt deppiga men jag skriver om det jag vet, om det jag känner, om det jag ibland och ofta inte orkar eller kan säga högt.
Ibland skriver jag för att få ord på det jag känner, som att jag försöker förklara för mig själv. Svart på vitt, här är det. Det här som vi går igenom varje dag, det som kallas livet. En stor jävla snöboll som aldrig slutar rulla utan bara blir större och större.
Jag känner mig stressad. Stressad för att förlora tid, stressad för att bli äldre varje dag och minska chanserna minut för minut, stressad för att vårt mål hamnar längre bort för varje dag som går.
När vi fick det dystra beskedet om ännu ett utomkvedshavandeskap och missfall bröt jag ihop totalt. Vad är det för fel på mig? Varför vill våra bebisar inte stanna kvar i min kropp?
All ovisshet är så förbannat jävla jobbigt. Varför? Varför? VARFÖR!??
När jag var färdig med att bryta ihop så sa jag till min sambo att jag aldrig i livet tänker gå tillbaka till mina dåliga matvanor med tröstätandet och pendlade i vikten. Jag får inte tappa allt jag jobbat så hårt för.
Igår vägde jag mig och vågen visade minus 11,8kg. Jag kan inte förstå att jag själv har åstadkommit det, att jag rör på mig, att jag äter lagom och bra mat, att jag är där jag vill vara med den delen i livet. Så skönt att i alla fall det går åt rätt håll!
Nu närmar sig julen med stora steg och det är både en underbar och en jobbig tid för mig. Jag älskar julen och allt som hör till. Maten, pyntet, baket, allt!
Men det är en sorg att vi år efter år fortfarande är ensamma. Vår lilla familj blir inte större, den vägrar att växa och sorgen efter vårt enda barn som inte finns är bottenlös. Jag saknar dig Axel, varje dag och varje minut men julen är allra värst för det är min absoluta favorit bland högtiderna och jag önskar så att du var här och fick uppleva den med mig.
För alltid i våra hjärtan Axel Daniel Roos ❤
0