resan till regnbågen

Jag har börjat skrivit på det här inlägget flera gånger men sen suddat ut allting för att börja om. Nu har jag skrivit på inlägget i ett par dagar och vet fortfarande inte om det är klart, men jag tror aldrig att det kommer kunna bli helt klart. Varning för ett långt inlägg, hoppas ni orkar läsa.

 

Söndag: Allting började förra söndagen, några kompisar var här på en enkel lunch och vi spelade spel. Efter ett tag så känner jag mig trött och jag får ett tryck i magen men tänker inte så mycket mer än att det är vanliga graviditetssymtom så jag lägger mig och vilar när de har åkt hem.

Måndag: På måndagen börjar jag blöda konstigt och gammalt blod samt så fick jag ont långt ner på vänster sida i magen. Jag försökte ta det lugnt och inte bli uppstressad så jag tog två Alvedon och vilade hela dagen, smärtan avtog ganska mycket efter ett tag så då kunde jag släppa oron en stund. 

 

Tisdag: När jag vaknade på tisdagen så kom jag knappt upp ur sängen. Jag hade sån smärta i magen så jag kunde varken stå upp, sitta ner eller gå ordentligt. Då bestämde jag mig för att åka in till gynakuten och fick skjuts av grannen. Min sambo var på ett jobb på andra sidan stan och det skulle ta honom lång tid att komma hem samt att han var inne i ett berg utan mottagning så jag kunde inte heller få tag i honom. 

 

Väl framme på gynakuten så skrev jag in mig och fick lägga mig på en brits med en värmekudde om magen. Det tog inte lång stund innan jag fick träffa första läkaren och vid den undersökningen så hittades vätska i buken, det fanns också en fostersäck i livmodern med ett tickande hjärta. Det var så skönt att se men samtidigt blev jag ju orolig. Varför är det vätska i buken på mig?

Hon letade vidare efter andra orsaker som kunde orsaka smärtan och sa tillslut att hon skulle hämta en annan läkare för att få ett till utlåtande. Då förstod jag att allting inte stod rätt till. Vad är det denna gången? Blindtarmen? Njurarna? Graviditeten var ju kvar så den kunde det inte vara?

Vid den andra undersökningen bekräftar den andra läkaren vad den första läkaren hade sett, att ett av embryona som vi återförde hade vandrat upp i den vänstra äggledaren och fäst sig där. Det måste vara ett skämt!? Vad är oddsen för att jag ska få ett utomkvedshavandeskap när vi har gjort en frysåterföring där de placerat äggen i livmodern? 

 

Jag kände mig helt uppgiven efter jag fick höra ordet. Utomkvedshavandeskap. Nu måste jag opereras och vad kommer då hända med det lilla livet som är i livmodern? Känslorna var överallt och ingenstans. I samma stund fick jag tag på min sambo som hade lunch och grät av förtvivlan. Jag vill inte, jag vill inte opereras igen, jag vill inte ligga på sjukhus, jag vill inte förlora ännu en graviditet. Jag vill inte. 

Läkarna ville ändå ha ett tredje utlåtande innan de helt bestämde sig för att operera då diagnosen är så ovanlig och de ville vara 100% säkra på att de sett rätt. Efter den tredje läkaren och undersökningen så började dom preppa mig inför operationen och därefter gick det väldigt fort. I rummet där jag skulle opereras så försäkrade läkarna och sköterskorna mig om att de vet om att jag har en till graviditet i livmodern och att de ska göra allt de kan för att inte påverka den. Sen somnade jag.

Vid uppvaket så tog det en stund innan jag förstod vad det var som hade hänt. När jag väl kopplade ihop ett plus ett så ville jag gråta men inga tårar kom. En känsla av uppgivenhet och hopplöshet spred sig i kroppen. Det kändes bara som att min blick var helt tom och mitt ansiktsuttryck var dött. Hur mycket otur ska man behöva ha innan styrkan och energin tar slut? Hur mycket skit ska man behöva gå igenom innan man ger upp? Där och då gav jag upp. Där och då orkade jag inte mer. Det räcker nu.

 

När jag hade blivit förflyttad till avdelningen och fått reda på att min sambo inte ens får komma förbi och säga hej på grund av den här jävla pandemin vi lever i så kände jag mig som den mest ensamma personen i världen. Sen började jag tänka på hur ensam min sambo måste känna sig som är helt ensam hemma och inte kan göra någonting för att det ska bli bättre, då kom tårarna. Som om all denna skit vi behöver gå igenom inte räcker, nu får vi inte ens vara tillsammans när det är som tuffast och vi behöver varandra som mest. 

 

Dagen efter operationen gjordes ett ultraljud och där var det, det tickande lilla hjärtat. 

Nu kändes det som att ingenting kunde stå i vår väg. Lilla pluppen hade överlevt och jag kände hopp igen!

 

Onsdag: På onsdagen vid lunch fick jag komma hem och min sambo slutade tidigare från jobbet för att komma och hämta mig. Det var så underbart att se honom även fast jag inte hade så mycket ork i kroppen att visa det. Varje gång jag har varit på sjukhuset så bjuder min sambo mig på McDonalds, det är det enda jag vill äta då så det har liksom blivit en tradition. Hur sjukt är inte det, att man har skapat sig en tradition av att vara på sjukhuset? 

Nu var det bara vila som gällde. Jag tänkte hela tiden på hur jag låg och hur jag rörde mig för att det inte skulle påverka graviditeten som var kvar. Den måste överleva, den bara måste det och jag ska göra allt jag kan för att den ska det. 

 

Torsdag: Även denna natt var lång och jag sov inte så mycket. Vid kl. 05 var jag upp på toaletten för att kissa sen gick jag och la mig igen. När jag vaknade igen kl. 07 hade jag blött igenom i sängen och det var så mycket blod så jag trodde att jag fått missfall. Jag bestämde mig för att åka in på gynakuten för att kolla hur det stod till, dels för att jag ville se om det var missfall men också för att jag var orolig att det hade att göra med operationen. Jag kom dit ganska tidigt på morgonen och fick träffa en läkare snabbt, det var även samma läkare som jag hade träffat på tisdagen så det var skönt med någon som visste om vad som hade hänt. 

Hon gjorde en undersökning där vi fortfarande kunde se det lilla hjärtat ticka men hon kunde inte se vart blödningen kom ifrån. Hon sa att jag inte behövde komma tillbaka nu om jag inte blödde så pass mycket att jag var orolig för livet, utan att jag skulle hålla ut tills vår läkartid på tisdagen där vår läkare får göra en ny bedömning. Jag åkte hem med en ännu större oro än vad jag kommit dit med. Börjar mardrömmen igen nu när jag ska blöda och blöda tills det tillslut blir missfall?

 

Fredag: På förmiddagen knackade det på dörren, jag undrade vem det kunde vara då jag inte väntade på någon. Där stod hon, min underbara vän Marie, med en kartong fylld med godsaker. Snacka om kärlek! Hon stannade en stund och vi pratade litegrann, det var skönt med sällskap och jag kände sån glädje över att jag har en sån fin vän i mitt liv ❤

När hon åkte efter någon timme så behövde jag gå på toaletten för jag kände att det kom mycket blod. När jag satt där så krampade magen och stora klumpar kom ut och nånstans långt inne i mig så visste jag att jag fick ett missfall, men jag orkade inte åka till gynakuten en gång till så jag bestämde mig för att hålla ut till tisdagen när vi ändå skulle göra ett ultraljud.

 

Lördag, söndag, måndag: Vi gjorde inte så mycket under helgen utan slappade mest och försökte tänka på annat. Men oron låg som ett moln över oss och det blev inte bättre av att mitt illamående försvann heller. Nu var vi nästan helt säkra på att det var ett missfall på fredagen. Dagarna gick långsamt och vi ville bara att det skulle vara tisdag så vi kunde få svar. 

 

Tisdag: Igår var det dags för läkarbesök och ultraljud, min sambo fick följa med dit och det var så skönt att vi kunde vara tillsammans. Vi båda hade ont i magen och Daniel var helt kallsvettig för han var så nervös. När vår läkare tog in oss på sitt rum så berättade jag på en gång att jag tror att jag hade fått missfall i fredags, hon tyckte då att vi skulle göra ultraljudet på en gång innan vi pratar vidare. Sagt och gjort, jag la mig tillrätta och hon kollade med ultraljudet. Livmodern var tom. 

Jag orkade inte ens reagera för tillfället men jag såg på Daniel hur det totalt knäckte honom. Ett par minuter senare kom min reaktion och jag brast ut i gråt. Jag sa till min läkare att jag inte vill mer, det går inte, jag kommer aldrig klara av det, jag får panik bara av att tänka på att behöva bli gravid igen. 

 

Vi satt och pratade ett tag med henne och hon vill pröva nya saker på oss nästa gång men just nu orkar vi inte. Det kanske inte ens blir en till gång. 

Daniel stannade hemma från jobbet med mig och vi låg på soffan resten av dagen. Efter några timmar så började vi prata och sa att nu får vi fokusera på att hitta på roliga saker i livet. Jag vill inte att vi gräver ner oss i det bottenlösa hålet av sorg som vi hade kommit upp ifrån innan denna graviditet. Vi bestämde oss för att vi inte ska göra någonting förrän efter jul och nyår och sen tar vi det därifrån.

 

Världens längsta vecka är äntligen över 💔