resan till regnbågen

Det har hänt så mycket på den här korta tiden jag har varit borta och i mitt senaste inlägg från mars så berättade jag att vi skulle ta en paus från IVF, vilket vi typ har gjort fast ändå inte. Förbered er på ett lång inlägg som jag hoppas att ni orkar läsa till slutet! 

 

Efter missfallet i början på mars så hade vi bestämt oss för att gå på ett UL på IVF-kliniken den 3 april bara för att kolla att allt såg bra ut och därefter bestämma oss hur vi skulle göra med vårt sista embryo i frysen. UL visade att jag på min egen hand hade fått en stor fin äggblåsa i min högra äggstock och läkaren sa att jag hade en ägglossning på gång. Vi blev helt chockade, vadå ägglossning? Hur tusan har det gått till? 

 

Läkaren tyckte att vi kunde pröva att sätta in embryot i min alldeles egna, fina cykel och fick därför en spruta (ovitrelle) som vi skulle ta när vi kom hem för att sätta igång ägglossningen. Den 7 april började jag med lutinus (progesteron) och den 10 april var vi inbokade för ett FET med vårt sista lilla blasocyst i frysen. 

På onsdagen när det var dags för FET ringer läkaren på förmiddagen och berättar att embryot inte har överlevt upptiningen, han förklarade åter igen att det är så sällan det händer att embryona inte överlever. Det var vårt tredje embryo som inte klarade av upptiningen!

 

Läkaren undrade nu hur vi ville gå vidare och om vi ville börja med vårt sista finansierade försök, men vi sa att vi vill avvakta tills efter påsk.

 

Den 16 april fick jag min mens och då bestämde vi oss för att börja använda vår Clearblue advanced fertilitetsmonitor för att se om min ägglossning faktiskt hade börjat att komma igång. Den 29 april bokade jag ett UL på IVF-kliniken bara för att se om min läkare kunde se någon ny äggblåsa, OCH DÄR VAR DEN! En liten rackare som höll på att växa så fint inne i min äggstock. Jag frågade om läkaren trodde att jag skulle få ägglossning och fick till svar att det inte alltid är säkert att det är ett ägg inne i äggblåsan men om det skulle vara så att det är ett ägg där så misstänkte läkaren att ägglossning skulle ske om cirka en vecka.

 

Låg - visas när chansen är liten för att bli gravid

Hög - visas när östrogennivåerna har ökat 

Maximal - visas när LH-ökning har påträffats och ägglossning kommer att ske inom 24-36 timmar

 

Självklart hade vi inga höga förhoppningar på att den ens skulle ändras till hög för det har den aldrig gjort innan men på den elfte testdagen ändrades det helt plötsligt till hög på monitorn och vi blev så chockade. Alla möjliga tankar gick omkring i huvudet, mest att det måste vara nått fel på monitorn, varför visar den hög helt plötsligt och under rätt tid i cykeln?

Jag fortsatte att testa varje dag och vågade börja tänka på att nu kanske det är någonting som äntligen går åt rätt håll. Ska min ägglossning äntligen komma igång? Kommer vi att slippa hålla på med IVF med sprutor och allt vad det innebär?

 

Åtta dagar efter att hög hade visas på monitorn slog den helt plötsligt om till MAXIMAL med en stor fin smileygubbe på skärmen. VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER!? HAR JAG ÄGGLOSSNING?? Jag var helt i chock och bestämde mig för att testa med ett vanligt Clearblue digitalt test och även där poppade det fram en SUPERGLAD gubbe på skärmen. 

Jag ringde min sambo och skrek rakt ut: Jag har ägglossning, jag har ägglossning, JAG HAR ÄGGLOSSNING!! 

 

Efter alla 100-tals ägglossningstester jag har tagit under åren och aldrig fått ett enda utslag så var detta enormt stort för oss, det var nästan samma känsla som när vi plussade med vår lilla Axel. Glädje, chock och en för jävla overklig känsla! 

Vi pratade mycket under denna tiden och hade egentligen inga förhoppningar alls, jag menar, vad är chansen att vi skulle bli gravida på min första ägglossning? Men vi skojade mycket om det, att om alla andra kan så kan väl vi också, men vi var väl medvetna om att chanserna var väldigt små. 

 

Den 8 maj hade jag ägglossningen och vi hade bestämt oss för att ta ett graviditetstest två veckor efter, men självklart var jag tvungen att tjuvtesta mig ett par gånger innan men dom testerna visade negativt. Den 22 maj klev jag upp på morgonen och kissade på en sticka, gick och la mig i sängen och hade knappt koll på tiden. 

När jag klev upp för att kolla på testet trodde jag knappt på det, POSITIVT! Det var två streck på testet och jag var gravid, av min alldeles EGNA ÄGGLOSSNING! 

Min hjärna gick på högvarv och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ringde till min sambo och grät: Jag är gravid, testet är positivt och vi har blivit gravida helt själv! Vad ska vi göra? Vad är det som händer? Det här är det sjukaste som någonsin har hänt! 

 

Dom kommande dagarna försökte vi smälta vad som hade skett. Var jag verkligen gravid? Hade vi verkligen lyckats helt själva? Jag tog flera tester under dagarna som kom och alla visade positivt. Så himla sjuk känsla, det var helt överväldigande och vi kunde inte tro att det var sant.  

 

På söndagen fyra dagar efter det positiva testet började min högra äggstock att göra ont. Jag försökte att ignorera det och tänka att det bara är växtvärk i livmodern, att det är normalt att känna spänningar och molande värk. Oron tog ändå över och på måndagen ringde jag till en gynklinik för att kolla om jag kunde få komma på ett UL bara för att stilla min oro och jag fick en tid dagen efter. 

När jag kom till gynkliniken på tisdagen så förväntade jag mig inte så mycket, det var så tidigt in i graviditeten och jag visste att dom förmodligen inte skulle se något och mycket riktigt så såg läkaren inga tecken på någon graviditet. Läkaren tyckte också att slemhinnan var så tunn så chansen för att en graviditet skulle finnas i livmodern var väldigt liten. Jag fick ta ett blodprov innan jag åkte därifrån och skulle komma tillbaka tre dagar senare för att ta ett nytt blodprov för att se hur hcg-nivåerna steg. 

 

På måndagen efter så ringde läkaren mig och berättade att hcg-nivåerna steg som dom skulle och att jag skulle få komma på ett nytt UL veckan efter, i samma veva så hade smärtan avtagit och jag kände mig lugnare. Jag har pratat med andra som haft utomkvedshavandeskap och de har alla sagt att de har haft jätteont i magen och att det kom tidigt i graviditeten, därför kände jag ett lugn för jag hade ju inte ont och dagarna rullade på. 

 

Så var måndagen här, den 10 juni, ännu ett datum vi alltid kommer att komma ihåg. 

Kl. 11:45 var det dags för UL och vi satt med spänning och väntade. När vi fick komma in och träffa läkaren så lät det väldigt positivt, hcg-nivåerna steg som dom skulle, jag hade inte haft mer ont och det enda som återstod var att göra UL så att vi kunde se att fostret satt där det skulle. 

Under undersökningen var läkaren ovanligt tyst, mitt hjärta stannade för jag förstod direkt att allt inte stod rätt till. Och sen kom det vi inte ville höra: du är gravid och jag ser hjärtaktivitet, men tyvärr sitter inte graviditeten i livmodern.

 

 

Vi fick en remiss av läkaren och han tyckte att vi skulle åka direkt till gynakuten eftersom fostret hunnit bli ganska stort och behövdes tas bort omgående. Väl på plats blev jag inskriven på en avdelning för att ligga och fasta tills jag skulle opereras och vid 21:30 var det dags. 

Min sambo var då tvungen att åka hem för att det inte fanns plats för honom att sova över med mig på sjukhuset och när vi skulle säga hej då så kom ångesten. Inte bara för situationen utan för att vi inte fick vara tillsammans, han var tvungen att åka hem för att vara helt ensam och orolig och jag var var tvungen att vakna efter operationen och vara helt ensam med mitt brustna, trasiga och söndertrampade hjärta.

 

När jag vaknade upp efter operationen fick jag höra att allting hade gått bra. Dom hade tagit bort fostret och min högra äggledare, den vänstra äggledaren fick vara kvar då den utifrån såg hel och fin ut och om min ägglossning fortsätter så är chansen stor att vi fortfarande kan bli gravida på egen hand. Chansen för att få ett till utomkvedshavandeskap är 1-2% men läkarna på sjukhuset sa det borde gå bra nästa gång vi blir gravida. 

Fyra av fyra graviditeter har gått totalt åt helvete och jag känner att hoppet är svårt att hitta. Målet att få ett litet knyte att ta med sig hem känns längre och längre bort och känslan av att aldrig komma fram är obeskrivligt svår att hantera. 

 

 

Procenten för att saker ska gå fel är små men vi har lyckats pricka in den där lilla procenten på det mesta och jag känner mig otroligt misslyckad som person. 

 

Jag önskar mig mer än allt i världen att jag en vacker dag får ge min sambo ett till barn som får leva, han om någon förtjänar verkligen att få bli pappa ❤