MENY
IVF, in vitro fertilisering, också kallad provrörsbefruktning.
Jag ber om ursäkt i förväg för ett ganska långt inlägg men det är för att jag vill få med förklaringar på hur allt går till så att jag i senare inlägg kan skriva kortare om det.
Sommaren 2017 gick och jag började ta provera-tabletterna mot slutet av juli för att få mens i början på augusti. Det kändes så overkligt att vi var framme vid destinationen "starta IVF" och vi båda var nervösa inför vad som skulle ske. Vi hade ju fått genomgången i juni men det kändes som evigheter sen och vi hade inte riktigt fattat hur allt skulle gå till.
Den 6 augusti var det dags att ta den första hormonsprutan som hette Gonal-F (follikelstimulerande hormon som hjälper till att frigöra ägg från äggstocken) och den ser ut som en insulinspruta. Sprutorna skulle tas vid samma tidpunkt varje kväll och vi bestämde oss för att ta dom kl 20 eftersom jag under denna tid jobbade natt och behövde åka till jobbet senast kl 21.
Första sprutan. Den näst värsta av dom alla (jag återkommer till den värsta under IVF 2). Jag la mig på soffan och drog upp tröjan, min sambo började skruva på nålen och vred upp till rätt antal IE (IE är en förkortning på internationell enhet och är en måttenhet som används för många medicinska preparat), vi skulle ta 175 IE per dag. Han lade handen på min mage och jag fick total jävla panik. NEJ NEJ NEJ SLUTA!
Han tog bort handen och sa att han väntar tills jag är redo. Jag började gråta förtvivlat och kände mig livrädd för den där tunna, lilla nålen. Jag försökte lugna ner mig och tog ett djupt andetag och sa att jag var redo, han lade handen på min mage igen och jag skrek NEJ SLUTA, jag får panik.
Min sambo försökte lugna mig och förklarade varför vi behövde göra det här, jag förstod såklart men känslan av att den där nålen skulle in i min mage kändes inte bra.
Efter att vi pratat en stund och min sambo lyckats lugna ner mig så tog jag tillslut ett nytt djupt andetag, la en kudde över ansiktet och sa: gör det bara.
Det tog tio sekunder så var det över. Känslorna tog över och jag började gråta igen. Vi klarade det, den allra första sprutan var tagen och jag överlevde.
Fyra dagar efter att vi började med Gonal-F lade vi till en spruta som heter Orgalutran (0,5ml/spruta), den skulle tas samma tid som den andra sprutan och används för att förebygga för tidiga LH stegringar som kan orsaka för tidig ägglossning. Den såg mer ut som en vanlig spruta med en lite tjockare nål och skulle riktas i 45 graders vinkel in i skinnet på magen än bara rakt ner som man gör med Gonal-F. Vi upprepade samma känslomässiga procedur med den här sprutan, panik, gråt och mer panik.
Varje gång vi skulle ta sprutorna så fick jag samla tankarna om att vi måste göra det här, på så sätt gick det alltid lättare men känslan av rädsla för dom där nålarna sitter kvar i mig än idag.
Den 14 augusti, åtta dagar efter att vi tagit första sprutan, var det dags för det första ultraljudet (som jag hädanefter kommer att förkorta i mina inlägg som UL). Vi var nervösa inför vad som skulle ske, har det funkat eller har det inte funkat?
Jag satte mig i gynstolen där det konstaterades att jag hade en stor cysta på höger äggstock och bara några små äggblåsor. Jag kände sån besvikelse, varför är det inte fler? Varför är det en stor cysta där? Betyder den stora cystan att något är fel?
Läkarna tyckte att vi skulle åka hem och fortsätta med sprutorna som vanligt och kommer tillbaka efter fyra dagar för att se så att cystan hade försvunnit och om äggblåsorna hade växt till sig.
Vid den här tidpunkten så kändes alla dagar ofantligt långa. Fyra dagar är ingenting i verkligheten men i den lilla overkliga bubblan som vi befann oss i så kändes det som en hel månad.
Fyra dagar senare var vi tillbaka på IVF-kliniken för en ny gynundersökningen.
Jag har en dålig vana att bita på mina naglar eller nagelband när jag är nervös och dom var helt förstörda den här dagen. Snälla låt det vara goda nyheter idag, snälla låt det gå bra bara för en gångs skull.
Till min och sambons stora förvåning så hade cystan försvunnit och fem äggblåsor hade vuxit till sig och blivit stora och fina. Tre på högra och två på vänstra äggstocken.
Vi diskuterade med läkaren då hon sa att om vi ville kunde vi avbryta behandligen och påbörja en ny med högre dos så att vi fick fler äggblåsor eller så kunde vi boka in en tid för äggplock.
Vi bestämde oss för att boka tiden för äggplock för vi ville inte vänta längre och att börja om med sprutorna kändes så himla tungt. Det kunde ju faktiskt finnas ett guldägg därinne.
Den 20 augusti skulle jag ta en spruta som heter Ovitrelle, detta för att få äggstockarna att släppa ifrån sig äggen som de gör i en normal ägglossning. Det var viktigt att vi tog den 36 timmar innan äggplocket så att de hann släppa och jag kommer ihåg hur nervös jag var för att missa att ta den så jag ställde ett alarm på telefonen.
Den 22 augusti kl 08:30 var det dags för äggplocket och jag hade fått hem smärtstillande tabletter som jag skulle ta cirka en timme innan. Vi hade läst på om hur det skulle gå till men i efterhand kan både jag och min sambo säga att det inte riktigt var som vi hade föreställt oss, det var mycket värre än vad vi någonsin kunnat tro, och inte bara för den fysiska delen. Den känslomässiga påfrestningen som ett äggplock innebär är så stor att vi inte kunde ta på det. Min sambo fick se mig ligga där och ha ont, skrika och gråta, jag fick se min sambo stå på sidan av med ögon fyllda av ångest och inte kunna göra någonting för att ta bort min smärta. Han försökte trösta mig och säga att allt blir bra, men när jag låg där i gynstolen så kändes det inte som att någonting kommer att bli bra.
Ett äggplock går till på det sättet att jag ligger i gynstolen, jag får en nål i armen där de ger lite morfin för smärtan. De går in med två stora och långa nålar för att ta bedövning, en på varje sida av livmodertappen och sedan går de med en ultraljudsstav, som har en nål på sig, in i varje äggstock och sticker hål på alla äggblåsor och suger ut vätskan. Hela ingreppet tar mellan 10-15 minuter att göra.
Jag lägger in en bild här nedan som jag fått från boken "En liten bok om IVF".
När jag läser i den här boken så har de skrivit "att ta ut ägg ska inte behöva göra ont", jag kan säga av egen erfarenhet att boken har FEL.
Mitt första äggplock var riktigt hemskt, jag grät och nästan skrek genom hela plocket. I efterhand kan jag dock säga att det var ingenting emot mitt andra äggplock som jag återkommer till i mitt inlägg om IVF 2.
Det hade tillkommit fyra stycken äggblåsor under de sista dagarna innan äggplocket. Det stack alltså hål på totalt nio äggblåsor men vi fick endast ut två ägg. Vi visste innan att chanserna skulle vara små på grund av de få äggblåsorna, men vi hade hoppats på några fler än två. Känslan av att det var två små ägg som kunde vara våran framtid var obeskrivlig, samtidigt som känslan av rädsla och ångest för ett till hemskt äggplock låg över mig ifall inget av dessa ägg tog sig.
Två dagar senare hade vi tid bokad för återföring av ägget, båda hade blivit befruktade och ett skulle frysas in och det andra skulle tillbaka till mig. Jag var supernervös inför återföringen då jag visste att nu hade vi en chans att kunna bli gravida, en chans som vi inte hade haft tidigare. Känslan av hopp och lycka fanns inom mig när jag tänkte på det, nu kanske vår tid är här. Vår tid att få ett älskat och efterlängtat barn.
Återföringen går till så att jag ligger i gynstolen och de ber min sambo hålla i UL-staven över min livmoder. De går sen in med en tunn plastkateter och sprutar in vätskan som embryot ligger i.
Jag lägger även här med en bild från samma bok.
Efter återföringen så började jag med Lutinus och Progynon. Lutinus är ett progesteron som verkar på livmoderslemhinnan och hjälper till för att kunna bli gravid och behålla graviditeten, Progynon är ett preparat som används för hormonell substitutionsbehandling.
Sen började den evighetslånga väntan tills vi skulle ta graviditetstestet. Man ska vänta två veckor efter återföringen innan man tar det och vi fick testdag (TD) den 7 september.
Den 3 september började jag blöda, jag ringde till kliniken och de sa att jag skulle ta ett graviditetstest två dagar senare för att vara säker på att det inte bara var en blödning utan att det var mens. Sagt och gjort så testade jag mig den 5 september och testet visade negativt.
Mitt hjärta gick i tusen bitar och jag började tok-gråta. Vi som hade hoppats så mycket på det lilla embryot, att det skulle stanna kvar och gro till ett litet frö och ge oss nytt hopp i all hjälplöshet och sorg.
Men så blev det inte.
0