resan till regnbågen

FET - Frozen Embryo Transfer.

 

Efter vår första äggåterföring som resulterade i ett negativt grav. test så skulle jag ha börjat äta progynon när jag fick min mens. Vi hade missat detta helt på något sätt och eftersom det hade gått för många dagar sen jag fick mens (man ska börja med progynon på dag 2 eller 3) så var vi tvungen att avvakta ett par veckor för att sedan börja med provera-tabletter så jag kunde få min mens igen.

 

Den 10 oktober fick jag min mens och då skulle jag börja äta progynon på andra dagen. Först en på morgonen och en på kvällen för att på den femte tablettdagen öka till en på morgonen och två på kvällen. Vi räknade dagar och vi försökte hjälpas åt så att jag inte glömde.

 

Den 23 oktober hade vi det första UL:et som visade att slemhinnan såg bra ut och att livmodern var redo för återföringen. Sex dagar senare var det dags att börja ta Lutinus (en vaginaltablett som är ett läkemedel och innehåller det naturliga kvinnliga könshormonet progesteron), tre gånger om dagen skulle den tas fram tills graviditetstestet.

Vi hade fått tid för FET den 31 oktober och nu började vi bli nervösa igen. Nu när vi äntligen börjat att sätta in ägg som vi vet var bekfruktade så hade vi så mycket hopp. Känslan av att vi faktiskt har en chans att bli gravida var obeskrivlig, för en chans att vi bli gravida var något som vi inte hade haft innan vi började med IVF.

 

Kliniken tinar embryot samma morgon som man ska göra återföringen och om embryot inte överlevde upptiningen skulle de ringa och informera. Jag stirrade på telefonen hela förmiddagen och tänkte att med vår normala tur så ringer dom väl snart och säger att det inte blir något. Men till min stora förvåning så ringde dom aldrig. 

Vi satt i bilen på väg till mottagningen, tysta och förväntansfulla. Vi började småprata litegrann om vad skönt det skulle vara om det här ägget kunde ta sig, att slippa åka fram och tillbaka, räkna och hålla koll på dagar, tabletter och tider. Vänta på allt, hela jävla tiden och inte kunna kontrollera någonting själv. 

 

Väl framme på kliniken så fick vi gå in till ett litet rum som dom har med en brits och en fåtölj, det är även dom rummen man är i när man ska plocka äggen. Där fick vi byta om till engångskläder, sjukhusrockar, mössor och tofflor, sätta oss ner och vänta. Jag kunde inte prata så mycket för tankarna var överallt och ingenstans, men jag stirrade på min sambo hela tiden och försökte läsa hans tankar och ansiktsuttryck. Han sa inte heller så mycket, han höll på med sin telefon och tittade upp ibland för att fråga varför jag stirrade så mycket och varje gång svarade jag: för att du är så fin och utan dig hade jag aldrig klarat av det här!

 

Efter en stund hördes knackningar på dörren och en barnmorska kom och sa att nu är det vår tur. Jag hoppade ner från britsen och fick någon slags styrka inombords. Kom igen nu lilla embryo, du klarar det här, det är bara att börja celldela dig och fästa i livmoderväggen så är det klart sen. 

Jag kom på mig själv med att tycka att jag var lite halv-knäpp som försökte skicka tankar till embryot som inte ens var i samma rum som mig än.

 

Jag satte mig i gynstolen och dom började förbereda. Som jag berättade i mitt inlägg om IVF 1 så går de endast in med en liten tunn kateter vid äggåterföringen så det är inget som gör ont. Vi fick titta på UL-skärmen och såg att det blev ett litet vitt område på skärmen där de sprutat in vätskan och ägget. Sen var vi klar och det var bara att hoppa ner från stolen, gå och byta om, åka hem och VÄNTA. 

Vänta är något vi har gjort så mycket så vissa tycker att vi borde vara bra på det, men mitt tålamod hatar att vänta, mitt tålamod ville att det skulle vara 14 november NU så att vi kan få ta ett grav. test och veta om vår framtid växer inom mig.

 

Under veckorna fram tills grav. testet så försökte jag att inte tänka så mycket på det. Som jag tidigare nämnt så jobbade jag natt under den här perioden och då jobbade jag 7 nätter för att sen vara ledig i 7 dagar. Jobbveckan gick otroligt fort då jag bara jobbade, sov och åt, men den lediga veckan var som en evighet. Den kändes som en hel månad som aldrig tog slut och att inte tänka på det var omöjligt. Att inte fantisera om vem det här lilla embryot skulle kunna vara och hur nästa år skulle se ut om det tog sig var omöjligt, jag var tvungen att försöka vara positiv och hålla hoppet uppe.

 

 

Den 14 november kom och det var dags för ett grav. test. Våra förhoppningar var höga för jag hade inte haft någon blödning som förra gången, förutom ett par små som inte är helt ovanligt att man får när man ska upp med lutinus tre gånger om dagen. Idag blir det två streck på testet, nu jävlar kör vi!

 

Jag kissade i koppen, doppade ner stickan, la den platt och väntade tre långa minuter.

Vi vred och vände och lyste med en lampa på stickan men det kom bara ett streck, kontrollstrecket.

Jag brast ut i tårar och kände hur frustrationen och ångesten tog över. Min sambo försökte trösta mig, vi hade ju bara satt in två ägg än så länge men jag kunde inte hjälpa att känna mig totalt värdelös som människa.