resan till regnbågen

Jag har varit ganska ömtålig efter att vi förlorade vår son, eller ja, det började redan innan när vi började försöka skaffa barn men det har eskalerat efter Axel. Pulsen går upp hur lätt som helst och jag blir supernervös när jag ska göra saker jag aldrig gjort förut eller åka nånstans där jag aldrig har varit innan.

Och det är SÅ JOBBIGT! Innan allting startade så var jag impulsiv och spontan, jag älskade att hitta på nya saker. Nu måste jag planera och vara ute i god tid för att inte bli ett totalt nervvrak. Ska jag köra bil till ett nytt ställe så måste jag kolla på Google maps först för att se om jag har kört där förut eller om jag kan åka en annan väg som jag känner igen sen innan.  

Denna gång hade jag och Daniel varit inne i stan och rekat innan. Han visade mig vart jag ska köra och vart jag kan parkera och peppade mig att jag kan klara det. Hur underbar sambo har jag inte? Han tar mig för det nervvrak jag är och försöker göra allt han kan för att jag ska må bra ❤

När jag körde in mot stan så kände jag mig ändå så lugn. Jag känner mig peppad på att göra behandlingen, att påbörja en ny omgång, att förhoppningsvis bli gravid, att göra resan, att komma framåt.

Väl framme på kliniken (en halvtimme innan utsatt tid 😂) så fick jag komma in på en gång och lägga mig på en brits. Hon som har kliniken var väldigt omhändertagande och gjorde att jag kände mig otroligt bekväm. Allt gick toppen och jag har nu fått min första dos av framtiden!

Jag fick också reda på att jag missuppfattat behandlingen och att nästa inte blir vid positivt graviditetstest utan redan vid insättningen. 

Så nu ska jag alltså bosätta mig där en gång i veckan i 12 veckor framöver, om allt går som det ska vill säga!