resan till regnbågen

Som vi har väntat på testdagen i fredags, vägen och längtan dit känns alltid oerhört lång. 

 

I torsdags tjuvtestade jag mig med ett testa-tidigt och var helt säker på att det inte skulle visa något. Men det gjorde det, testet var positivt och jag blev överlycklig för nu var vi gravida igen. 

Jag ville göra nånting kul av det så jag gick ner på Coop och köpte en bulle som jag la i ugnen. När sambon kom hem så sa jag att jag hade köpt en present till honom, jag hade gjort ett rim som han fick läsa och gissa vart presenten var. 

När han hittade bullen i ugnen så fattade han inte först utan blev superglad av att jag hade köpt en bulle till honom nu när vi varit så nyttiga i flera veckor. När han sen kopplade blev han först sur för att jag hade testat utan honom men surheten ändrades snabbt till lycka av att vi var gravida. 

 

På fredag morgon skulle vi testa med klinikens test och blev förvånade över att det blev negativt, men jag tänkte att det måste vara för att testa-tidigt visade ett svagt positivt så att det kanske inte syns på ett vanligt test än. Min kusin skulle komma förbi mig och äta frukost så hon köpte med sig nya tester och då visade testa-tidigt positivt igen så jag informerade sambon och vi kände oss lugna och lyckliga. 

När jag pratade med IVF-kliniken så sa dom att vi skulle fortsätta med hormonerna och testa med nya tester på måndag och höra av oss med svaret då. 

 

Igår började jag blöda på dagen men det var så lite så jag trodde inte att det var någon fara och eftersom jag blödde ganska många gånger med Axel så kände jag mig inte jättestressad över det även om vi blev lite oroliga såklart. 

Jag blödde mer på kvällen men det lugnade det ner sig efter ett tag och jag tänkte att det var över med blödandet. Imorse när jag vaknade så klev jag upp och tog två vanliga tester och ett testa-tidigt, inget av dom gav utslag längre.

Jag är säker på att vi nu har fått ett s.k kemiskt missfall. Det är när graviditeten avslutas kort efter befruktningen och man får en blödning som ofta uppfattas som en vanlig mens. Vi hade ju aldrig vetat om att jag var gravid om vi bara hade testat med ett vanligt test och då hade mensen kommit när jag slutade med hormonerna.

 

Just nu känns livet sådär jävla orättvist igen. Kunde inte det här embryot bara fått fortsätta att växa och må bra i min mage? Måste allt gå åt helvete för oss hela tiden?

Vi har jobbat för att få upp lite energi och känt oss lite gladare än vanligt den sista veckan och så får man den här käftsmällen tillbaka ner på botten igen. Fy fan! 

 

Tre graviditeter som har resulterat i ett förlorat barn och två missfall på rad. Jag känner mig totalt misslyckad som människa. 

 

 

Jag gick och la mig efter testerna imorse och somnade om, sambon väckte mig kl 14 och tyckte att det var dags för mig att kliva upp. Vi har bara legat på soffan idag och kollat på film, myst, ätit choklad och beställt hem mat för ett helt kompani. Det förtjänar vi efter den här känslomässiga stormen som vi har gått igenom i helgen! Men imorgon är det tillbaka till nyttigheterna igen.

 

Imorgon bitti ska jag ringa till kliniken och höra hur vi går vidare, vi hoppas att vi inte måste vänta på att få göra nästa FET nu på grund av detta utan att vi får fortsätta som vanligt eftersom det var ett så tidigt missfall. 

Nästa FET blir vårt sista embryo i frysen, vi sätter stort hopp till det nu men har i bakhuvudet att ett blastocyst inte har tagit sig för oss förut. Om inte det tar sig så är det tillbaka till sprutorna och äggplock igen, vårt sista finansierade plock.