MENY
Ofta innehåller inläggen en ultraljudsbild från deras RUL, en söt liten body och något annat som tillhör deras liv. Ett för mig helt knäckande inlägg.
Snart är det ett år sen som jag själv la ut det inlägget på sociala medier och var så lycklig över vad som väntade oss och nu finns det ingenting att hämta från det förutom en jävla massa sorg och saknad.
Jag vill vara glad och lycklig igen. Jag vill vänta tillökning igen. Jag vill ha vår vackra lilla ängel Axel tillbaka.
Jag ligger här i mörkret och har precis sett det där knäckande och hjärtskärande inlägget på sociala medier och tårarna strömmar ner för mina kinder. Fy fan vad avundsjuk jag blir!
Det gör så ont, hela min jävla kropp gör ont. Ångest. Panik. Tryck i bröstet. Fan, fan, fan.
Min sambo är bortrest i helgen och jag saknar honom så mycket!
Hade han varit hemma hade lagt sin arm omkring mig och inte sagt ett ord, bara hållt om mig tills jag somnade. Det bästa stället i hela världen, hans trygga famn.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag har fått höra att det är inte mitt fel att det är som det är och att det blivit som det blivit, jag kan inte sluta känna att allt är mitt fel.
Fan vad jag känner mig misslyckad. Misslyckad som kvinna. Misslyckad som sambo. Självförtroendet är på botten och jag tycker att allt jag gör och säger är fel. Jag kan inte längre göra rätt. Jag gör bara fel.
Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, men det kan va svårt att tro när man inte ser den.
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen, men det hjälper sällan dom som har blitt våta.
Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar.
Björn Afzelius
0