MENY
När vi under våren 2016 förstod att det var något som inte stämde med min kropp började jag och min sambo undersöka hur man går vidare för att få reda på vad det var som inte fungerade.
Jag hittade en gynekologmottagning inne i Stockholm som kunde hjälpa till med en utredning och ringde för att boka tid. I början på augusti skulle vi få komma dit på vårt första besök och då det låg tre månader fram i tiden började jag känna hur mitt tålamod rann ut i sanden.
Mitt hjärta skrek efter att få en liten att hålla i min famn!
Frustrationen och ångesten över att behöva be om hjälp var olidlig. Det kändes som att alla andra runt omkring oss blev gravida hur lätt som helst och att det funkade precis som man lärde sig på sexualkunskapen i skolan, att man bara behöver ha sex för att få barn. Så varför funkade det inte för oss?
Jag började tänka tillbaka på ett tillfälle under 2013 när jag från ingenstans sa till en kompis att jag tror inte att jag kommer kunna få barn. Hon frågade mig varför jag sa så och jag visste inte svaret på den frågan utan svarade bara att det var en känsla som jag fick. Vart kom den känslan ifrån? Hur kunde min hjärna redan veta det? Det är frågor som jag aldrig kommer att kunna få svar på.
Den 21 maj 2016 förlovade vi oss och genom det kom lite av min kämparglöd tillbaka. Vi är så starka tillsammans, bästa vänner som älskar varandra till månen och tillbaka och som går igenom eld och vatten för varandra. Jag kände att vi kommer att ta oss igenom det här, det kommer att blir bra, tillslut.
Augusti kom äntligen och det var dags för det första besöket på utredningen. Vi satt och pratade med läkaren om vår sjukdomshistoria, om vi hade varit gravida innan någon gång, hur länge vi hade försökt och min menscykel. Jag hade ju räknat dagar och testat med mina 100-tals ägglossningstest så jag svarade att min cykel är mellan 40-50 dagar lång, ibland längre, ibland kortare. Läkaren sa då på en gång att hon inte trodde att jag hade någon ägglossning men att vi ska göra hela utredningen för att vara säker på att det är det enda som är fel. Hon använde ordet fel och det var då verkligheten kom ikapp. Vi hade ju redan varit inne på dom tankarna själva men att få höra det sådär klart och tydligt gjorde att min kropp frös till is.
Det var något fel på mig.
Utredningen fortskred med gynundersökningar, provtagningar, resor fram och tillbaka till mottagningen och en jävla massa väntan. Endast för att fastställa det vi redan visste, nej Maria, du har ingen ägglossning men alla andra prover ser väldigt bra ut.
Jaha tänkte jag, det var bra att alla andra prover ser bra ut men vad ska vi göra härnäst? Hur går vi vidare med alla våra så kallade "väldigt bra provsvar"?
Läkaren tyckte att vi skulle försöka stimulera igång min ägglossning med hormontabletter samtidigt som dom tar prover och gör gynundersökningar regelbundet för att se om den kickade igång.
Jag kommer ihåg att jag i den här stunden tänkte för mig själv, det låter för enkelt.
Och visst hade jag rätt, det var för enkelt. Fram och tillbaka till mottagningen, upp och ner i gynstolen, in till labbet för att ta prover, vänta, vänta, vänta, vänta.
H E L T J Ä V L A M A K T L Ö S !
En gång lyckades dom stimulera fram EN stackars liten äggblåsa som växte jättefint. Mitt hjärta hoppade över ett par slag. Det är NU det händer, det är NU vi får våran chans, det är NU som vi kommer att bli gravida.
Men äggblåsan slutade aldrig växa, den släppte aldrig nått ägg och istället för att försöka börja pricka in ägglossningen så fick vi börja följa upp äggblåsan så att den försvann från min äggstock innan den hann göra någon skada.
Efter den händelsen tyckte läkaren att det inte var nån idé att försöka hormonstimuleringen längre och bestämde sig för att skicka en remiss till IVF.
Jag kände sån panikångest och hjärtat började slå hårt och snabbt. Vad är IVF? Varför fungerar jag inte som jag ska? Varför reagerar jag inte på hormonerna? Vad utsätter jag min sambo för?
Min sambo som kanske inte hade kommit lika långt som mig med att vänja sig vid tanken på att vi skulle skaffa barn. Han var nu indragen i en fruktansvärd cirkus med läkarbesök, provtagningar, en deprimerad sambo och säkert en miljon frågor.
Jag sjönk ner i stolen hos läkaren med gråten i halsen och tänkte för mig själv: Vad fan är det som händer?
2016-05-21
0