resan till regnbågen

ET - Embryo Transfer. 

OPU - Ovum Pick-Up (äggplock).

 

Två dagar efter OPU så skulle ET ske. Allt i kroppen smärtade efter plocket men vi tänkte att det var inte så konstigt med tanke på hur ont det hade gjort.

Jag kunde inte riktigt glädjas och se fram emot återföringen för min kropp och mitt psyke var helt utmattat och jag var tömd på energi.

Väl framme på kliniken så fick vi komma in på en gång och byta om. Jag satte mig i gynstolen och när dom skulle sätta in instrumentet som dom "håller öppet" med så började jag gråta av smärta. Återföringen, som jag inte alls känt dom andra två gångerna, gjorde riktigt ont den här gången och läkaren förklarade att det var för att vi hade plockat så många ägg och att det kommer ömma några dagar framöver.

När vi kom hem kände jag att jag hade svårt att dra in djupa andetag och allt i magen gjorde ont. Jag la mig på soffan för att vila en stund men det slutade inte.

Jag bestämde mig för att ringa 1177, då IVF-kliniken hade stängt för dagen, och bara höra mig för om det var normalt att känna som jag gjorde. Kvinnan jag pratade med tyckte att jag borde åka in till gynakuten på en gång då man inte ska ha svårt att andas efter en OPU. Såklart blir det nått knas, vi hade vant oss med det vid den här tiden men kunde inte allt det jobbiga bara ta slut nångång?

Min sambo följde med mig in på gynakuten och där fick jag en citodon mot smärtan, det triggade igång mina gallgångar rejält och hade läkarna vetat om att jag opererat bort gallblåsan 2016 så skulle dom aldrig gett mig citodon mot smärtan. Så inte nog med att jag skulle ha ont för allt det andra, nu fick jag världens gallanfall också. 

Läkarna tog snabbt in mig på ett undersökningsrum där jag fick två olika stolpiller för att gallanfallet skulle släppa och så gjorde dom ett VUL (vaginalt ultraljud) på mig. Då kunde de konstatera att jag hade blivit överstimulerad av IVF:en, äggstockarna var stora och jag hade vätska i buken. 

Jag blev inlagd på en avdelning för att hållas övervakad så inte äggstockarna skulle vrida på sig men min sambo fick inte vara med på avdelningen och var tvungen att åka hem.

Inte nog med att det skulle bli komplikationer mitt i den här cirkusen men nu fick vi inte ens vara med varandra när vi behövde varandra som mest. 

Jag låg kvar på sjukhuset två dagar och sen fick jag åka hem, de ville att jag skulle komma tillbaka om det blev värre men det lugnade ner sig och jag började sakta men säkert att må bättre.

Veckan efter var jag ledig från jobbet och passade på att åka hem till Jämtland för att hälsa på min familj. När jag var däruppe så blev jag riktigt förkyld, jag hade inte varit så sjuk på länge och låg bara på soffan hela dagarna. 

Tanken slog mig då att ägget förmodligen inte kommer fästa nu, först överstimuleringen och sen världens förkylning. Hur ska kroppen ens orka ta hand om ett litet försvarslöst embryo?

Jag åkte hem till Stockholm på helgen och på onsdagen den 20 december var det dags att ta graviditetstestet. Den vanliga rutinen följde, kissa i muggen, doppa stickan, lägga den plant och sätta igång timern. Sen gick jag in till köket och fortsatte med maten.

Jag och min sambo pratade om vad vi trodde att testet skulle visa, jag var helt säker på att det skulle vara negativt medans min sambo hela tiden sa: tredje gången gillt!

När larmet på timern ringde så gick vi in till badrummet tillsammans för att titta på testet.

Jag skrek rakt ut och började gråta hysteriskt, min sambo bara skakade på huvudet och kunde inte tro på det vi såg.