MENY
Första julen utan Axel!
Jag har alltid älskat julen och i år har vi både julpyntat och klätt granen trots att orken inte riktigt funnits. Veckan innan jul så bakade jag julgodis, lyssnade på julmusik och kände av lite julkänsla, däremot så är det något som tar emot hela tiden, saknaden av vår vackra lilla ängel.
På fredagen var det dags att bege oss norrut för att fira jul hos svärfar, då kom ångesten. Jag började gråta och sa till min sambo att jag inte vill åka och fira jul, jag ville ligga hemma, äta godis och kolla på Netflix.
Samtidigt som jag ville åka upp för att kunna åka till minneslunden där vår son ligger. Känslorna slet mig itu och jag hatar att livet är så förbannat orättvist. Varför kunde inte vi har fått haft vår son kvar hos oss?
Väl framme hos svärfar så flöt helgen på och vi förberedde mat, bakade bullar (som vi glömde i ugnen) och gjorde munkar (som smakade ister, bläää). Med andra ord så blev bakverken inte så lyckade men däremot blev det mycket fantastisk hemmagjord mat.
I måndags var det dags. Julafton var här och jag kunde inte göra något annat än att försöka kliva upp och göra det bästa av situationen. Vi åt frukost och begav oss efter det till minneslunden för att önska Axel och svärmor en god jul.
Mitt hjärta gick i miljoner bitar när vi stod där och höll om varandra, det var så otroligt vackert. Solen lyste över de glittrande åkrarna och rakt in på minneslunden.
Resten av dagen flöt på med mat, Kalle Anka, julklappar och spel. När dagen äntligen var till ända och vi gick och la oss kände jag mig alldeles tom och tömd på känslor.
Vi åkte hem redan på juldagen och har bara tagit det lugnt den här veckan.
Igår var vi på middag hos ett par som vi har träffat i en samtalsgrupp som vi går i genom sjukhuskyrkan. Det är så skönt att kunna prata med några som verkligen förstår vilken stor och djup sorg vi går igenom, några som förstår varför man har förändrats efter allt som hänt och några som man inte behöver förklara så mycket för utan de förstår vad man menar.
Just det, i lördags började jag med provera-tabletterna som ska göra så att jag får mens i början på januari. Då är det dags att börja med hormonerna för att kunna göra ett FET i mitten på januari.
Jag ser fram emot att sätta igång igen och göra ett FET men samtidigt är jag livrädd för att bli gravid igen. Rädd för att få fler missfall, rädd för att föda för tidigt, rädd för att nått ska hända med bebisen, rädd för att må så dåligt som jag gjorde när jag var gravid med Axel.
Idag har vi bäddat upp i gästrummet för mina föräldrar som ikväll kommer ner från Jämtland och ska fira nyår med oss. Jag är så glad för att vi har sån fin relation med mina föräldrar, utan dom vet jag inte hur vi hade tagit oss igenom det här året.
Det kommer att blir massor med mys, god mat och mycket skratt, kanske blir det till och med ett glas bubbel vid tolvslaget!
Vi hoppas så himla mycket på 2019, det ska fan bli ett jävla bra år!
2018-12-24
0