MENY
Tre dagar efter det negativa grav. testet fick jag min mens och då vi inte hade några ägg kvar i frysen så skulle vi nu börja med sprutorna igen för att sedan plocka ägg.
Läkaren hade höjt doseringen på Gonal-F sprutan och även lagt till en ny spruta, Menopur (den sprutan innehåller två hormoner, follikelstimulerande hormon och luteiniserande hormon), för att öka chanserna till att få fler äggblåsor denna gång.
Vi skulle ta 300 IE av Gonal-F (förra gången tog vi 175 IE) och 150 IE av Menopur.
Den 18 november började vi med dom där jävla sprutorna och första dagen upprepades samma scenario som förra gången, gråt, panik och ångest. Att gå igenom det här en gång till, med all smärta, frustration och humörsvängningar var så overkligt och så orättvist.
Min sambo behövde aldrig utsättas för någon fysisk smärta men istället utsattes han psykiskt. Att vara tvungen att se mig ha så ont, förstörd, ledsen, fylld med ångest och inte kunna göra någonting för att göra det bättre slet på hans psyke. Vad skulle vi göra då? Vi hade inget annat val.
Fyra dagar efter att vi börjat med de två sprutorna jag skrev om ovan så skulle vi lägga till Orgalutran (samma dos som förra gången, 0,5ml/spruta), och nu tog vi alltså tre sprutor om dagen. Dagarna gick och på något sätt tog vi oss igenom dom.
I mitt inlägg om IVF 1 skrev jag om den näst värsta sprutan, nu ska jag berätta om den värsta.
En av dagarna så ville jag fylla på Menopur-sprutan, lösningen var i en liten glasburk och man använder engångssprutor för att sticka in nålen i burken och fylla sprutan. Jag stack in sprutan lite snett så att den stötte i kanten men tänkte inte mer på det.
När det var dags för min sambo att sticka in sprutan i min mage så skrek jag rakt ut och började gråta hysteriskt. Det gjorde så förbannat jävla ont! Han sa att sprutan inte går igenom huden och tryckte ännu hårdare, fettet på magen följde med inåt för att han tog i så mycket, men den gick inte igenom. Jag skrek att han skulle sluta och när han tog bort sprutan så började jag blöda. Jag grät och hade ont, det visade sig att nålen hade blivit trubbig av att jag stötte in den i kanten och därför gick den inte igenom huden.
Efter denna gång blev var hela min kropp var fylld med en obeskrivlig ångest och det blev oerhört jobbigt att ta sprutorna, jag visste ju inte om nästa spruta skulle göra lika ont eller om det skulle gå bra.
Vi var på tre UL innan det bestämdes att vi skulle plocka äggen:
23 november UL 1: 4 äggblåsor på höger och 5 på vänster.
27 november UL 2: 7 äggblåsor på höger och 8 på vänster.
29 november UL 3: Kommer inte ihåg antal denna gång men totalt cirka 20 äggblåsor.
Vi hade bokat en resa till Amsterdam i slutet av november för att vi kände att vi behövde komma ifrån verkligheten och göra något roligt. Vi skulle komma hem den 3 december och då vi skulle göra äggplocket den 4 december behövde vi ta med oss sprutorna på resan.
Medans vi var i Amsterdam skulle vi ta Ovitrelle-sprutan (för ägglossning) och den var tvungen att hållas kyld. På flygplanet var det inga problem, de lade in sprutan i sin lilla kyl men på hotellet i Amsterdam blev det svårare. Det var ett litet hotell som inte hade någon restaurang eller liknande men tillslut kom de på att de kunde stoppa sprutan i en Coca Cola-maskin, kartongen fick precis plats i ett litet utrymme inne i maskinen och vi tackade för deras hjälp. Amsterdam är en jättefin stad och resan var fantastisk, men det var jobbigt då vi var tvungna att passa tider då vi skulle ta sprutorna och det är tyvärr en stor del av vad vi kommer ihåg när vi tittar tillbaka på den här resan.
Vi kom hem från Amsterdam sent på söndagen och hade svårt att koppla av och sova inför äggplocket som skulle ske morgonen efter. Tillslut somnade vi men jag vaknade flera gånger under natten och trodde att vi hade försovit oss.
Kl 08:30 på måndag morgon var det dags. Jag hade tagit mina lugnande och smärtstillande tabletter som jag fått med mig hem och även pratat med läkaren om att jag ville ha mer smärtstillande på detta plock då det förra gjorde så ont.
Sagt och gjort, de gav mig morfin genom armen men det hjälpte inte. Jag skrek och grät, bad dom att sluta. Dom gav mig mer morfin men det blev inte bättre.
När läkaren hade plockat alla på högra sidan kändes det som att jag skulle svimma, men när hon plockade på vänstra sidan kändes det som att jag skulle dö. Snälla sluta, jag vill inge mer!
De sa bara att "du är så duktig", "du klarar det här", "vi är snart klara". Det hjälpte väl inte mig, jag ville att dom skulle sluta på en gång. Jag ser tillbaka på det här plocket som äggplocket från helvetet.
När plocket var klart kom alla känslor över mig och jag kunde inte sluta gråta. Vi fick ligga inne på det lilla rummet som jag berättat om förut och de kom med mackor och saft.
Jag låg bara där, helt utmattad och tömd på känslor, och kände mig totalt värdelös.
Läkaren kom förbi vårt rum efter ett tag och sa att vi hade fått ut 15 stycken ägg, min sambo blev jätteglad men jag orkade knappt le. Är det såhär man ska må när man är på väg att skaffa barn?
Om vi skulle bli gravida så skulle jag i alla fall inte se tillbaka på den här tiden med glädje, utan bara som ett hemskt mörkt hål.
0