resan till regnbågen

 

I augusti var det dags att börja med FET på IVF igen. Det var blandade känslor, skräck och längtan. Skräck över att det skulle sluta på samma sätt som med Axel och en stor längtan av att äntligen börja försöka igen för att få en liten regnbåge att hålla i famnen. 

 

 

Jag fick min mens i början på augusti och började med progynon-tabletterna, vi hade åtta ägg kvar från OPU:et där vi blev gravida med Axel. 

Vårt första FET gjordes 21 augusti och då gick det åt två ägg för ett klarade inte upptiningen. Jag frågade om det var vanligt men det var det inte då de endast frös ner ägg som var tipp topp. 

Testdagen var 4 september men det var så negativt som det kunde bli. 

 

Andra FET gjordes 26 september, även där gick det åt två ägg då ena inte klarade upptiningen. Vad är det som händer? Våra ägg slösas och jag blev stressad, varken jag eller min sambo ville börja med sprutorna igen och genomgå ett nytt äggplock.

Den 10 oktober var det testdag och det var negativt, igen. 

Vi började fundera på om det skulle bli tredje gången gillt även denna gång men vi försökte att inte hoppas allt för mycket, även om hoppet var det vi levde på. 

 

Vårt tredje FET gjordes den 26 oktober och sedan åkte vi upp till min familj i Jämtland. Vi skämtade i bilen på vägen upp om att sist vi hade satt in ett ägg och jag åkt upp till Jämtland efteråt så blev jag gravid och att det kanske var den friska luften däruppe som hjälpte till. 

Vi hade testdag den 9 november men den 4 november började jag må illa. Dagen efter kräktes jag och då bestämde vi oss för att ta ett test i förväg för att se om det verkligen kunde vara sant, det var inte så många dagar som hade gått sen insättningen och det kändes i princip omöjligt att kunna börja må så dåligt redan.

På eftermiddagen när min sambo kom hem så tog vi ett test, jag kissade i muggen, doppade stickan och sen väntade vi. När tiden hade gått ut så gick vi in i badrummet för att kolla, DET VAR POSITIVT!

Jag började gråta av glädje och min sambo bara gick ut därifrån. Han sa att det är för bra för att vara sant och jag kunde inte greppa tag om det, vi var gravida igen.

 

Vi gjorde ändå ett test för sakens skull på testdagen och det var fortfarande positivt, jag ringde till IVF för att meddela resultatet och boka in ett UL i vecka åtta. Åh jag kunde inte tro att det var sant, jag kände i hela min kropp att det skulle gå bra den här gången. Jag älskade att vara inne i gravidkarusellen igen även fast jag redan mådde superdåligt.

Jag hade konstant molande värk men oroade mig inte för det på samma sätt som jag hade gjort när jag var gravid med Axel för nu visste jag ju att det kunde/skulle kännas så. 

 

På söndagen den 18 november (vecka 5+4) klev jag upp på morgonen för att gå på toaletten, när jag torkade mig kom det färskt blod och jag skrek rätt ut! Det kunde inte vara sant, håller jag på att få missfall!?

Jag ropade på min sambo och började gråta. Nej, nej, nej, det här får inte hända. Varför händer det bara dåliga saker hela JÄVLA tiden?

Strax efter började det att göra riktigt ont i ryggen och magen, vi bestämde oss för att åka in på gynakuten för att få det bekräftat. 

 

När vi kom fram till gynakuten fick vi sitta många timmar innan vi fick komma in till läkaren. Väl inne hos läkaren gjordes ett VUL där hon inte kunde se någon fostersäck och även fast det var en bekräftelse på att vårt nya lilla under försvunnit så tog de också ett blodprov för att mäta hCG-nivån och sen fick vi åka hem. Förkrossade satt vi tyst i bilen och hatade tillvaron.

Två dagar senare åkte vi tillbaka till gynakuten där de tog ett nytt blodprov för att se om hCG-nivån sjunkit så att de kunde bekräfta missfall 100%. Dagen efter ringde de upp mig och bekräftade att så var fallet, inget foster kvar i magen. Vår framtid var borta, igen. 

 

Efter missfallet började jag få ångestattacker igen, alla känslorna från när vi förlorade Axel kom tillbaka. Även fast jag inte var så långt gången så var det ändå ett litet foster som legat i min mage, en framtid att se fram emot efter all jävla skit vi gått igenom.

Min sambo tyckte att jag skulle börja gå till min kurator igen men det enda jag ville göra var att ringa till mediumet för att se om han sa samma sak som han gjorde i september, att jag skulle vara gravid i början på året. 

 

Två veckor efter missfallet ringde jag till honom och efter att vi pratat en stund så sa han: du behöver inte vänta så länge på att få det du vill ha, du kommer att vara gravid i början på året. 

Jag blev överlycklig, han vet ju inte om att vi pratat med varandra innan och att han sa samma sak som tidigare gjorde att min själ lugnande ner sig. Åter igen, ni som inte tror på det behöver inte göra det. Huvudsaken är att jag tror på det och mår bra av det, jag behöver ha lite hopp inom mig så att vardagen kan fungera någorlunda normalt. 

 

Den 5 december hade jag bokat in en gynundersökning på IVF-kliniken för att kolla så att allt såg bra ut efter missfallet. Jag bad också läkaren att ta en odling för GBS. Han frågade mig varför jag trodde att jag hade det och jag sa att jag under hösten haft svamp- och urinvägsinfektioner konstant.

Han kollade i min journal och frågade mig om jag visste om att jag hade det vid förlossningen i april.

Jag berättade att jag hade frågat om det på återbesöket men att de sagt att den odlingen var negativ, men nu satt alltså min läkare på IVF och sa att den odlingen var positiv och att det förmodligen var orsaken till att vår son föddes för tidigt (däremot kan man inte få tidiga missfall av GBS).

Efter alla dessa månader av ovisshet, av skuldbeläggande på mig själv och av miljoner frågor hade vi äntligen fått ett svar om varför det hände. 

 

Först blev jag riktigt arg och besviken, jag kände att jag tappade tilliten till dessa fantastiska barnmorskor och läkare vi hade fått träffa under den svåraste tiden i vårt liv. Hur kunde de undvikit att berättat det här för oss? Speciellt eftersom jag specifikt frågat om GBS på återbesöket. 

Sen kom lättnaden, lättnaden av att veta att det här är något som vi kommer att kunna kontrollera under nästa graviditet. Vi kommer att kunna ställa höga krav på vilka undersökningar och prover som ska göras och tas, vi kommer att kunna hålla det här lite emot dom för att vår nästa graviditet ska kunna flyta på bra.

 

1,5 vecka senare ringde läkaren upp mig och sa att jag hade en kraftig infektion av GBS och att han skrivit ut antibiotika till mig som jag skulle äta i tio dagar. Vi pratade om hur vi skulle gå tillväga fortsättningsvis och bestämde att jag skulle börja äta provera nu i jul så att jag får min mens i början på året, då ska jag börja med hormon-tabletter inför en insättning i mitten på januari. När vi sen blivit gravida igen (förhoppningsvis) så ska han ta en ny odling för GBS när vi är där på VUL i vecka åtta. 

 

Så, nu har ni fått läsa om vår historia och det mesta som har hänt och gått fel de senaste 3,5 åren sedan vi började försöka skaffa barn. Det har varit en lång väg att gå och än är det inte över.