MENY
Ett datum som vi aldrig kommer att glömma.
Datumet som vi äntligen blev gravida.
Vi sa inte så mycket när vi åt middag den dagen. Vi fnissade litegrann då och då och när vi väl sa något så upprepade samma sak: shit vad sjukt, vi ska få barn! Världens bästa julklapp!
Samma dag som vi testat positivt fick jag en UVI (urinvägsinfektion) och fick behandling för det på en gång. Denna händelse lägger jag till lite snabbt här för att den kommer att ha betydelse längre fram i min historia.
På julafton var vi hos min sambos syster och firade jul. Hon frågade vid middagen hur det gick med IVF och jag kunde inte hålla mig, jag berättade med en fnissig röst att vi testat positivt på onsdagen och vi blev gratulerade av alla.
Jag var så lycklig och kände att äntligen fick vi skryta om att vi var gravida, även fast det var så tidigt in i graviditeten så kunde vi inte hålla oss och berättade för resten av hans familj på mellandagarna.
Däremot ville jag inte säga något till mina föräldrar än, jag ville berätta för dom personligen och inte över telefonen. Vi hade bestämt att vi skulle åka upp till dom helgen efter att vi hade gjort det tidiga VUL:et på IVF i januari.
Onsdagen den 10 januari 2018 var det dags för VUL och att få se och höra det lilla hjärtat som tickade inne i min livmoder var en obeskrivlig känsla. Nu var det helt säkert att vi var gravida och jag började gråta av glädje igen.
Vem skulle det här lilla embryot bli?
På fredagen var det dags att åka upp till mina föräldrar i Jämtland för att berätta men vi kom inte längre än till Upplands Väsby innan vi kände att något luktade bränt. Vi stannade bilen och kollade runt och märkte att vi hade fått något problem med bromsarna och valde att åka hem istället för att fortsätta 55 mil med dåliga bromsar.
Men jag kunde inte hålla mig från att berätta så vi ringde till min föräldrar och sa att vi tyvärr inte kommer pga bilen men att den enda anledningen till att vi skulle komma upp var för att berätta att dom skulle bli morföräldrar.
Det blev helt tyst i telefonen för att sedan byta ut tystnaden mot tårar och glädje. Dom var så glada för vår skull och att vi äntligen skulle få det vi så länge längtat efter. Vår lilla regnbåge.
I januari var vi också på hälsomöte på MVC och även inskrivningen, vi fick inga bra vibbar av den BM (barnmorska) vi hade och tänkte byta men det glömde vi bort hela tiden.
Tiden gick och jag hade en ganska ansträngande och jobbig graviditet. Jag mådde riktigt illa, kräktes mycket, kunde inte äta och vår trött konstant.
Jag längtade tills det skulle gå över och i vecka 19 började det äntligen att lätta och jag kunde börja njuta mer av min graviditet.
Den 3 april var jag i vecka 20 och det var dags för RUL (rutinultraljudet), det sista steget för att vi skulle kunna sluta att oroa oss. Nu skulle vi får veta om allting såg bra ut med bebisen och vi skulle äntligen få se våran regnbåge. Vi hade i förväg bestämt att vi inte ville veta vilket kön det var, fast min sambo blev nyfiken på vägen dit och ville verkligen veta men jag lyckades övertala honom att vi inte skulle ta reda på det.
Allting såg bra ut med bebisen och vi var så överväldigad av lycka så vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Nu var det bara att njuta av tiden som var kvar och börja fixa med allt som skulle hinna göras.
Ungefär fyra dagar efter RUL så var det nånting som började kännas konstigt. Det kändes ibland som att det kom ut en hand därnere och viftade runt, jag tänkte att jag inte visste hur det skulle kännas så det kanske var helt normalt.
Den 10 april var jag hos min BM och tog upp den känslan jag hade. Jag berättade att jag hade pratat med alla jag kände som hade varit gravida eller var gravida och frågat om dom känt samma, men ingen hade gjort det.
Hon avfärdade direkt min oro och sa (utan att ens göra en undersökning) att det inte var någon fara och att jag kunde gå in på nån webbsida och läsa om fosterrörelser.
Jag var så ledsen när jag gick därifrån, men vad skulle jag göra? Jag kände att jag var tvungen att lita på henne och hoppas på att hon hade rätt. Efter denna händelse kontaktade jag MVC för att byta till en annan BM och fick till svar att: det är ett fritt vårdval, du får byta till vilken mottagning jag ville.
Men det var inte mottagningen jag ville byta, det var ju min BM.
Dagarna gick och jag försökte att inte tänka på det så mycket utan försökte slappna av och vänta på att en annan BM som var på semester skulle komma tillbaka.
Den 25 april var jag ledig från jobbet och var ute i trädgården och klippte ner några buskar när det plötsligt kändes som att jag kissade på mig litegrann. Jag gick in på toaletten för att kolla och det var mer som en flytning av vatten och då bestämde jag mig för att ringa 1177. Jag berättade om känslan jag hade haft och att jag nu misstänkte att jag läckte fostervatten, 1177 tyckte att jag skulle kontakta förlossningen och åka in och kolla.
Jag ringde till förlossningen och återberättade allt, deras svar var: hur snabbt kan du vara här?
Mitt hjärta började slå hårt, vad menar dom med den meningen? Varför vill dom att jag ska komma in snabbt? Vad är det som är fel?
Jag ringde min sambo och grät: du måste komma hem för vi måste åka till förlossningen!
I bilen på väg till sjukhuset så pratade vi om vad som kunde hända och oron släppte lite, nu kommer dom kolla upp allting och vi kommer få se att allt ser bra ut.
Väl framme på förlossningen så fick vi vänta i ungefär tre timmar. När det äntligen var vår tur så gick vi in till läkaren, pratade om vad som hade hänt och vad jag hade känt. Hon bad mig att sätta mig i gynstolen så skulle hon ta lite prover och kolla hur det såg ut.
När jag låg i gynstolen tog läkaren prover och kollade med VUL. Bebisen mådde bra men hon märkte någoting annat.
Hon ändrade läget på gynstolen så att mitt huvud låg neråt och benen uppåt och sa:
Du är öppen två centimeter.
0