MENY
Mitt i alltihop fick jag världens panikattack och BM försökte trycka med sin tumme i min panna för att jag skulle fokusera på någonting annat. Det hjälpte ibland och ibland inte.
Vi hade inte läst nånting om förlossning, vi hade inte gått nån kurs, vi hade inte alls förberett oss för det här. Vårt BF låg ju fyra månader fram i tiden, 26 augusti, och vi hade inte en tanke på att det skulle kunna bli tidigare.
BM försökte förklara för mig hur det kommer att gå till, när det kändes som att jag skulle bajsa då är det dags att krysta. När bebisen sen var ute kommer dom lägga den i en värmepåse och gå till ett annat rum för att se om dom kan få bebisen att andas själv, då skulle min sambo följa med dom in till det andra rummet.
Dom skjutsade in mig till förlossningssalen och konstaterade att jag hade öppnat mig nästan helt. Det fanns ingen tid att få smärtlindring så jag hade endast lustgas, den sög jag i mig så gott jag kunde. Dom sa att om 1-1,5 timme från nu så kommer bebisen.
Min sambo satt bredvid mig och höll min hand, peppade mig till att klara av det.
Ångesten kom, jag ville alls inte att vårt barn skulle komma ut nu och jag kunde inte göra någonting alls för att förhindra det.
Då mitt vatten inte hade gått och fick jag först krysta sönder fostersäcken, dom sa att jag måste krysta hårdare men min energi var redan slut. Hur skulle jag orka det här?
Till slut sprack den och första steget var avklarat.
I samma veva sms:ade mina föräldrar att dom var framme på förlossningen. Jag sa till min sambo att han skulle skriva att dom skulle komma in men när nästa värk kom skrek jag: NEJ! Dom får inte komma in nu!
Så fortsatte det, fram och tillbaka, säg åt dom att komma in, nej låt dom inte komma in. Tillslut kändes det som att jag skulle bajsa på mig och skrek rakt ut: nu bajsar jag!
Det var dags att krysta för att vårt lilla mirakel skulle komma ut. Det är den värsta smärtan jag någonsin känt, både fysiskt och psykiskt.
Självklart levde vi på hoppet om att bebisen skulle klara sig men vi visste att chanserna för det var alldeles för små. Känslan av att jag ska föda vårt barn och någonstans inom mig veta att vi ändå inte kommer att få behålla miraklet var så overkligt att ingen av oss kunde ta på det.
Efter mycket krystningar, skrik och gråt kom äntligen den lilla ut och sambon försvann snabbt ut med vårt barn och läkarna.
Jag bad BM att gå och hämta min föräldrar. Vilken lättnad det var att se dom, hela min kropp blev fylld med trygghet och vi kramades och grät.
Jag frågade BM om dom visste vilket kön det var, de berättade att vi hade fått en liten POJKE! Jag började mitt i allt kaos att skrattgråta och sa: jävla skit, nu kommer jag få höra resten av vårt liv att min sambo hade gissat rätt och jag hade fel.
Efter en stund kom min sambo in i rummet och såg blek och stirrig ut, jag förstod direkt att vår son inte hade klarat sig.
Han kom fram till mig och höll om mig samtidigt som jag förtvivlat grät och skrek.
NEJ NEJ NEJ! Det här är fan inte sant!
Alla BM och läkare backade undan och lät vår familj kramas och gråta i fred.
Nån minut efter kom dom in med vår son och gav honom till mig. Jag tog honom i min famn och skällde lite på honom det första jag gjorde: fina lilla Axel, vad har du ställt till med?
Han var alldeles varm och det såg ut som in sov. Jag tittade på honom och önskade så mycket att ett mirakel skulle ske och han bara skulle öppna ögonen, men det hände aldrig.
Att en sån liten och oskyldig människa kunde få mig att känna så mycket kärlek var helt overkligt.
Sen tog min sambo och pappa vår fina Axel åt sidan för det var dags för mig att krysta ut moderkakan. Mamma stod vid min sida och höll mig i handen, den satt fast ordentligt och BM stod och tryckte med hela sin tyngd på min mage. Smärtan var värre än att föda Axel.
Dom sa åt mig att krysta hårdare och om den inte kom ut den nu var dom tvungen att ta mig upp på operation för att ta ut den. Jag tog i allt vad jag kunde och tillslut kom den ut.
Nu var det äntligen över, jag behövde inte göra någonting mer förutom att koncentrera mig på min son och vår fina familj.
Från och med den här dagen så kommer vi alltid att vara en person kort i familjen.
Jag förlorade mycket blod under förlossningen och svimmade två gånger på kvällen. Allt var så dramatiskt och overkligt.
Vi satt allihopa och försökte få grepp om vad som hade hänt, hur det lilla oskyldiga livet tog slut innan det ens hade börjat.
Mina föräldrar gick till sitt hotell vid kl 22 på kvällen men vi satt kvar med Axel till kl 01. Dom tvättade av honom och vi fick klä på honom en blå lite särk med stjärnor och en vit mössa. Vi fick göra hans hand- och fotavtryck på ett fint papper där hans namn, längd, vikt och födelsedatum stod skrivet.
Tomheten och orättvisan jag känner kommer aldrig att försvinna och vi kommer alltid att bära med oss vår fantastisk fina son i våra hjärtan för evigt.
Vårt mirakel, evigt saknad, alltid älskad.
Axel Daniel Roos
18.04.27
Vikt: 555 g
Längd: 30 cm
🌟 18.05 🌟
👼 18.20 👼
0