resan till regnbågen

Jag fick hjälp att flytta mig från gynstolen till en brits och hela min kropp skakade av rädsla.

Vad kommer att hända? Varför händer allt dåligt oss? Räcker det inte nu?

De gav mig en spruta i benet med bricanyl för att förhindra/fördröja för tidig förlossning och så skulle jag få ambulanstransport till KS i Solna. Där och då sköljde allvaret över mig.

Att vi inte ens kunde gå ut och ta vår egna bil dom 10-15 minuterna det tar att åka från DS till KS gjorde att vi förstod att det här aldrig kommer att sluta bra. 

Min sambo tog bilen och åkte hem för att hämta kläder, hygienartiklar, datorn och allt vi kunde tänkas behöva för att kunna bo på sjukhuset ett tag. Själv låg jag i en ambulans, livrädd över att förlora vår framtid som växte i min mage. Min kropp kunde inte sluta skaka och BM som följde med under transporten kunde inte dölja hur tagen hon blev av vår historia. Hon försökte prata lugnt med mig och få mig att tänka på något annat men ingenting hjälpte.

Väl framme på KS så blev jag inlagd på antenatalavdelningen, avdelningen där man ligger före födseln. BM från transporten sa hej då och önskade oss lycka till med allt. Jag ville inte att hon skulle gå, hon var min trygga punkt medans min sambo inte var hos mig, snäll, omtänksam och underbar. Jag började gråta och visste inte vart jag skulle ta vägen, jag kände mig som den ensammaste människan i hela världen.

En BM på avdelningen kom in till mig och började ta prover, blodtryck, blodprov, puls och andning. Hon förklarade hur allt fungerar hos dom, vart det fanns fika, vilken knapp jag skulle trycka på om jag ville något och så vidare.

Hon sa också att det kommer in läkare snart som ska berätta och informera om allt vi behöver veta, jag bad henne att dom skulle vänta med det tills min sambo kom.

Efter en tid, som kändes som en evighet, kom äntligen min sambo till sjukhuset. Han skakade också, frustrerad, arg och besviken över vad som hänt/håller på att hända. Jag grät, hela min kropp skrek att det här är så fel. Så jävla fel!

Vi hade två sängar på rummet som vi sköt ihop så nära varandra vi bara kunde, satte igång How I met your mother på Netflix i ett försök att tänka på något annat. Efter ett par timmar kom en BM in och tog blodtryck, puls och andning igen. Hon informerade även att det kommer dröja ett par timmar innan läkarna kom för de hade mycket att göra.

Vi fortsatte kolla på serien samtidigt som vi var arga och frustrerade om vartannat. Jag grät då och då när tanken slog mig på att vi kanske kommer att förlora vårt barn.

Ganska sent på kvällen/natten, vid 00 eller 01, kom äntligen läkarna. De satte sig på stolar framför våra sängar och började förklara vad som skulle hända om vårt barn föddes nu.

Chansen för att bebisen skulle överleva var inte stor och om den mot alla odds gjorde det var det stora chanser att det skulle bli mycket komplikationer för resten av livet. Hjärta, hjärna och lungor var det som de pratade om.

Min sambo höll om mig och jag grät förtvivlat.

Dom fortsatte att prata. Det var ju trots allt inte säkert att barnet skulle komma nu, alla dagar den stannade kvar i magen var bra då den skulle bli starkare och starkare för varje dag som gick. Dom visste helt enkelt inte, barnet kunde komma nu, nästa vecka, nästa månad eller till och med om vi hade tur så kunde jag gå hela tiden ut. 

Det var omöjligt att sova den natten. Jag vaknade av panikångest och min sambo försökte trösta. Men vad skulle han säga? Vi var båda helt maktlösa över situationen och kunde inte göra någonting för att göra det bättre.

När en BM kom in på natten för att kolla mina värden så märkte hon att jag inte mådde bra, hon ordnade så jag fick en sömntablett för att kunna samla lite energi och efter det somnade jag.

Kl 06 på morgonen den 26 april kom hon in igen för att ta nya blodprover, blodtryck, lyssnade på bebis hjärtljud etc. Hon berättade för mig att vid 9-tiden skulle vi gå och göra ett VUL för att se hur det såg ut.

När jag sen låg i gynstolen så konstaterades det att bebisen mår bra men att jag förlorat lite mer fostervatten och öppnat mig en centimeter till. 

Jag var nu öppen tre centimeter och jag kommer ihåg att jag tänkte att om jag kommer öppna mig en centimeter varje dag så får iaf bebisen vara kvar en vecka till i magen och då hade procenten för chans till överlevnad gått upp lite. 

Under dagen kom och gick BM för att hela tiden kolla prover och värden. På eftermiddagen kom läkarna in igen för att diskutera hur vi ska gå tillväga framöver.

De sa att vi skulle få välja om vi ville ta en spruta för att bebisens lungor skulle utvecklas fortare ifall den väljer att komma nu. Om vi valde att ta den sprutan så skulle dom göra allt för att bebisen skulle överleva, om vi valde att inte ta sprutan så kommer de endast göra det vanliga så som att hjälpa bebisen att andas, stimulera igång hjärtat etc.

Vi skulle få prata ihop oss men vi visste på en gång båda två att vi inte ville att dom skulle göra allt, kom bebisen nu ska den överleva för att den är stark nog själv. Vi ville inte att dom skulle operera eller så för att sen ändå förlora vårt barn pga komplikationer. 

Torsdagen rullade på och jag försökte prata med chefen och alla som behövde veta att vi låg på sjukhuset. Min sambo hade ringt mina föräldrar dagen innan när han hade åkt hem och hämtat grejer men jag ringde min mamma för jag behövde höra hennes trygga röst, hon berättade då att dom kommer att åka ner till Stockholm på fredag förmiddag för att kunna vara hos oss. 

BM kom in flera gånger under dagen för att ta prover, värden och lyssna på bebisen hjärtljud. Dom var så fina allihopa, stannade kvar på vårt rum och tog sig tid att lyssna på oss när vi behövde prata. 

På kvällen fick jag även en sömntablett innan jag skulle sova och natt-BM sa att det var bara att ringa på klockan om jag ville prata eller bara komma upp och titta på tv och ha sällskap. Underbara du, dig kommer jag aldrig att glömma. 

Fredagen kom och vi var på VUL på morgonen igen. Bebisen mådde fortfarande bra och jag hade öppnat mig en centimeter till. Vad bra tänkte jag, fortfarande en centimeter om dagen, fortsätt så. 

Vid 10-tiden duschade jag och kände lite mensvärk, det kom även lite blod och BM kom in och kollade. Hon tyckte att jag skulle lägga mig och vila litegrann och det gjorde jag. Min sambo och jag sov ungefär 1,5 timme och jag mådde bättre sen när vi vaknade. 

Vi åt lunch och fortsatte kolla på serien för att fördriva tiden. Vid 13:30 kollade en BM in genom dörren och sa: vi håller på att förbereda ett förlossningsrum till er så snart kommer ni att få flytta in dit.

Kl 14:00 började magen att krampa. Jag fick panik och sa till min sambo att ringa på nån, det gjorde så jävla ont och jag grät och skrek i panik.