I fredags åkte jag ner till Göteborg med en kompis för att bo på hotell, gå på en julmarknad, äta gott och bara vara.
Så blev det inte riktigt.
När vi kom fram till Göteborg så började jag blöda ännu mer än jag blött under veckan. Jag försökte slå bort tankarna och vi gick och la oss för att sova. Hela natten fick jag kliva upp och gå på toaletten och när morgonen kom så var jag fruktansvärt trött.
Vi diskuterade fram och tillbaka och bestämde oss för att äta frukost och åka på julmarknaden ändå, det var ändå därför vi hade åkt hela vägen.
Jag är så glad att vi gjorde det, det var helt underbart mysigt och jag fick med mig massa gott hem till jul!
Blödningen fortsatte under dagen och på eftermiddagen bestämde jag mig för att vi måste nog åka på gynakuten och kolla läget.
Min kompis ställde upp och satt där med mig i de 4,5 timmarna jag fick vänta på att träffa en läkare. Tack fina du ❤
När jag fick komma in och träffa läkaren så pratade vi lite först innan undersökningen. Jag var så nervös och kände hur ångesten kröp på.
Tillslut var det dags för ultraljudet och ganska snabbt ser jag att fostersäcken med den lilla ärtan är kvar och hjärtat tickade på ❤ Jag blev SÅ LÄTTAD!
Läkaren trodde att jag blödde som jag gjorde på grund av den blodförtunnande medicinen som jag åt och återigen fick min själ lugn och ro.
Vi började åka mot Stockholm ganska tidigt på förmiddagen dagen efter för att vi båda ville kom hem i bra tid, helgen hade varit intensiv och vi var båda helt slut. Det var underbart att komma hem till min sambo och få kramas lite efter alla oroligheter.
I måndags var jag på mödravårdcentralen för att gå på inskrivning del 1 och jag kände mig så nervös. Varför vet jag inte, kanske för att graviditeten började kännas verklig? Jag hade fått se vår lilla ärta ligga därinne, ticka på och växa som den ska och nu var det dags att träffa barnmorskan.
Det är nu det händer. Det är nu allt kommer att gå bra. Det är nu vi får vår regnbåge som vi så länge längtat efter.
Efteråt åkte jag för att jobba några timmar innan det var dags att bege sig mot IVF-kliniken och göra ultraljudet man gör där i vecka 8.
När jag satte mig i bilen så kände jag en smärta liknande mensvärk men tänkte att det bara är lite växtvärk men efter en stund började det trycka neråt och något kändes fel.
Jag ringde min sambo och berättade att nått känns väldigt fel, jag hade inte känt så innan i graviditeten och det kändes väldigt likt den känslan jag hade med vår son. Vi möttes upp vid kliniken och jag sprang på toa för det kändes som att något behövde komma ut.
Där kom den, värsta störtfloden!
När vår läkare kom ut för att hämta oss så såg hon så glad ut för att vi var där för att göra ett graviditetsultraljud men hennes leende ändrades snabbt när hon såg mig. Hon frågade mig vad det var för fel och jag svarade med röda ögon, gråten i halsen och panik i rösten: jag tror att jag precis fick missfall!
Hon tog snabbt in oss till undersökningsrummet och jag fick direkt lägga mig i gynstolen. När hon kollade med ultraljudet så var det helt... tomt!
Ärtan hade gett upp och orkade inte längre än till vecka 7+2. Det var över. Ännu en gång.
Det kändes som att mitt hjärta också skulle sluta att slå, som att det gick i miljontals bitar och aldrig någonsin kommer kunna återhämta sig och bli sig likt igen.
Krossad. Överkörd. Ihålig. Trasig.
Hur ska vi återigen hitta orken till att fortsätta? När ska det vara vår tur? När kommer detta eviga lidande vara över? Varför händer det här oss? Varför? Varför? VARFÖR!?
Livet är så förbannat jävla orättvist! 💔
MENY
5